Etikett: politik

Politiken växlar, klassröstningen består

Många är de som menat att klassröstningens minskande betydelse också innebär att partier och politiska aktörer skall sluta tänka i klasstermer. Ett amerikanskt inspirerat schema där 70 procent av befolkningen anses tillhöra en heterogen medelklass och 10 procent tillhör överklass och 20 procent underklass har vunnit insteg i den svenska debatten. Vad som emellertid sällan kommer upp till ytan i den diskussionen är att den minskande klassröstningen närmast uteslutande berör arbetarklass och röstning på vänsterpartier. Få skiljer också på klassröstning i traditionell mening där klass är en definierad befolkningsgrupp med en gemensam kollektiv identitet samt organisering och klassposition vilken helt enkelt hänför sig till individens position på arbetsmarknaden. En tydligare sådan skiljelinje hade gjort klassdebatten på ABF i Göteborg för en dryg vecka sedan klarare.

Om vi använder oss av begreppet klassposition som indikator på klassröstning finns det fortfarande ett mycket starkt samband mellan klass och vilka partier man röstar på. Statsvetaren Daniel Oesch* har i en jämförande studie av Storbritannien, Tyskland och Schweiz visat att den traditionella klassskiljelinjen består i Tyskland och Storbritannien, trots att de dåvarande socialdemokratiska regeringsledarna Blair och Schröder inte precis kan sägas ha stått till vänster i sina partier. Oesch visar också att utbildningsnivå – allt annat lika – ökar sannolikheten att stödja ett liberalt eller vänsteralternativ (där de gröna ingår) i alla länderna medan det inte alls påverkar sannolikheten att stödja de konservativa alternativen.

I såväl Storbritannien som Tyskland är det mer sannolikt arbetarklassen att stödjer den traditionella vänstern och minst sannolikt att man stödjer den nya, liberala vänstern, men också osannolikt att man röstar höger. På samma sätt är det traditionella borgerskapet och småföretagare de som har lägst sannolikhet att rösta vänster. I Schweiz däremot är den starkaste skiljelinjen mellan högutbildade grupper som arbetar i yrken med mellanmänskliga relationer och samhällsfrågor å ena sidan och arbetare i produktionen och småföretagare å den andra. Den förstnämnda gruppen röstar vänster och liberalt medan den senare gärna väljer det högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet (SVP).

Oesch poängterar att den så ofta diskuterade medelklassen (salaried middle class) inte alls är så homogen som debatten ger intryck av. Den del av medelklassen som arbetar med s k socio-kulturella yrken (hälsovård, utbildning, socialt arbete, media och konst) skiljer sig åt från den del som arbetar med tekniska och ekonomiska yrken. De sistnämnda är överrepresenterade bland konservativa/höger-väljare medan de förstnämnda är den grupp som har allra minst sannolikhet att rösta konservativt/höger. Detta mönster har påtalats under lång tid utan att egentligen få något genomslag i den politiska debatten, kanske för att den förbli gömd i undermåliga operationaliseringar av klass. Oesch slutsats är att så länge vi mäter klass genom position på arbetsmarknaden samt håller medelklassen isär i två delar på det sätt som ovan diskuterats så finns det ingen minskande klassröstning!

Alltså, skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass avseende röstande på vänster och högerpartier består (den traditionella) samtidigt som en ny skiljelinje som skär tvärs igenom medelklassen är på uppsegling. Att välbetalda och etablerade grupper röstar vänster har länge uppfattats som en signal om minskad klassröstning. Skall vi tro Oesch och andra så är det tvärtom ett uttryck för att klassposition fortfarande är avgörande för partival – medelklassen är inte en, den är två. Den ena delen röstar vänster/liberalt och den andra höger/konservativt. Klassröstning är så mycket mer än att arbetarklass röstar vänster – t ex att icke-yrkesutbildad arbetarklass röstar på högerpopulister och välutbildad medelklass i sociala yrken röstar vänsterliberalt.

Om svensk politik skall lära något av de analyser som sedan en tid diskuteras inom akademin så är det väl att socialdemokraterna borde sluta prata om att vinna medelklassen – utan ställa frågan vilken medelklass? Regeringsalliansens vinnande koncept har varit att förena grupperna till ”arbetare” i mer amerikansk anda, något som förstås underlättats av att ett traditionellt liberalt parti som folkpartiet tydligt valt högersidan.

*Oesch, Daniel  (2008) The changing shape of class voting. European Societies 10:3 s 329-255.

Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

”Tuppfäktning i den utrikespolitiska debatten i Riksdagen idag” Ja, så påannonserade Lennart Persson i Aktuellt ikväll onsdag den årliga diskussionen av svensk utrikespolitik. Idag var dagen för regeringens utrikespolitiska deklaration och för oppositionens alla partier att redovisa och ifrågasätta den svenska utrikespolitiken. Ganska mycket handlade om relationen mellan EU:s hållning och den svenska utrikespolitiska rösten. Men mest medialt intresse tilldrog sig den s k tuppfäktningen mellan socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin och utrikesminister Carl Bildt om vem som myst mest med Mubarak (Egypten) och Ben Ali (Tunisien).

Enligt min uppfattning är det ointressant vem som myst mest med diktatorer, partiledare och auktoritära envåldshärskare, den typen av argument dyker alltid upp långt efteråt, när man har historiens facit. Under den tid som personen ifråga leder sitt land så får övriga stater och organisationer i huvudsak finna sig i att behandla dessa personer som representanter för sina länder och partier. Det har heller aldrig bevisats att isolering av enskilda ledare – såvida det inte sker globalt – har någon effekt på nedmonteringen av repressiva styren. Vad som kan ha betydelse är istället en öppenhjärtig dialog och framför allt stöd till den interna oppositionen i auktoritära regimer. Vilket inte betyder att allt umgänge är vare sig nödvändigt eller ursäktligt – men i realpolitisk anda får det avgöras från fall till fall. Det finns regimer vilka är omöjliga att nå med dialog och där den eventuella inhemska oppositionen är mer eller mindre obefintlig (Nordkorea) och i de fallen har den internationella diplomatin inte många verktyg att erbjuda.

Västvärlden som helhet har många ”mysstunder” med diktatorer på sitt samvete. Länder som Zimbabwe, Kongo/Zaire, Kambodja/Kampuchea, Vietnam, Kina och Saudiarabien är länder vars härskare nu och då har besökts och tagits emot i de flesta demokratiska länders finrum oavsett demokratisk legitimitet. Istället för att diskutera bojkotter och bestraffningar borde fler regeringar arbeta med förutsättningarna för förändring som t ex samarbete kring utbildning, kommunikation/medier eller kvinnors hälsa och utveckling på folklig nivå. Hans Lindes (V) anförande som helt handlade om kvinnors situation i världen var i sin enkelhet ett bevis på vad som händer när man vänder på kikaren.

EU missade också sitt tillfälle att  vara en del av förändringsprocessen i Nordafrika – och skynda på den! – när den s k Barcelonaprocessen helt sumpades. Barcelonadeklarationen antogs 1995 och hade stora ambitioner kring demokrati, utveckling och frihandel i regionen runt Medelhavet. En frihandelszon skulle t ex etableras före 2010. Men vissa länder var irriterade över att inte hela EU fanns med utan bara Medelhavsländerna. Därför bildades den sk Medelhavsunionen 2008. En union som hitills inte inneburit något framåtskridande, men som möjligen kan bli användbar nu när Tunisien och Egyptens folk själva kastat sina auktoritära regimer ur sadeln och behöver resurser och stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Läs gärna Leif Pagrotskys debattartikel om Nordafrikas utveckling, i DN idag.

Vilket parti tänker mobilisera väljarna i vargfrågan?

Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)

I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.

Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.

Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.

Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.

Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.

* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.

Islamism och kommunism: Samma hot nu som då?

Historien har sina ironier. När Riksdagen idag debatterar våldsbejakande extremism, på anmodan av Sverigedemokraterna som dock velat prata om våldsbejakande ”islamism”, noterar jag att startskottet för den debatten var en sprängd bil på Olof Palmes gata i Stockholm. Historiens ironi är att den plats där bilen sprängdes i praktiken är samma lilla plätt som den där dåvarande Statspolisen höll utkik efter nordafrikanska terrorister (fast man sa inte så då) under 1950-talet.

I slutet av 1950-talet låg Kafé Algeria på dåvarande Tunnelgatan 17. Där samlades nordafrikanska flyktingar från främst Algeriet – frigörelsekriget mot Frankrike hade pågått i tre år – för att läsa tidningar och få information från och via den algeriska självständighetsrörelsen FLN (Front Libération Nationale). Ägaren till kaféet liksom många av besökarna övervakades av Statspolisen (dåtidens SÄPO) eftersom man fruktade att de skulle utföra våldsdåd i Sverige. De ansågs stå under kommunistisk inflytande, främst från Sovjet, och var dessutom misstänkta eftersom de var utlänningar (de beskrevs som ”arabproblemet”).

Den organiserande hotbilden för Statspolisen var kommunismen. Den algeriska nationalismen var farlig därför att den var en förklädd kommunism, så kan man tolka Statspolisen. Därför missar Statspolisen också helt den organisation som vid denna tid faktiskt utför terrorattentat i Europa i anslutning till kolonialkriget – franska Organisation Armée Secrète (OAS). Denna organisation består av vita fransmän med högerextrema och fascistiska föreställningar, en hotbild som inte riktigt fick plats i den svenska Statspolisens utredningar.

Om detta har jag skrivit i boken ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (Nordic Academic Press 2006). Min medförfattare Ulf Bjereld och jag skriver i ett avslutande kapitel om hotbildernas politiskt styrande betydelse. Istället för avkolonisering, hot mot enskilda flyktingar från kriget och en analys av OAS var det misstänksamhet mot utlänningar, rädsla för kommunism och algerisk terror i Sverige som stod i fokus. Vi skriver ”(H)otbilderna fick styra bort verksamheten från de faktiska hoten, och genom att hotbilden också filtrerade de verklighetsbeskrivningar som gjordes reproducerades de inadekvata hotbilderna” (s 149).

Dåtidens hot var lika globala som islamismen är idag, kommunism, avkolonisering och nationalism var lika spridda som idag islamismen är. Varje tid har sina hotbilder. Informationstekniken gör dock spridningen mindre territoriell. Jag är övertygade om att dagens säkerhetspolis är bättre analytiskt rustade än dåtidens Statspolis. Och jag tror också att dagens medborgare har större insikt om de globala processer och individuella drivkrafter som skapar terrorism än dåtidens accepterade smittometaforer.

Men historien, med sina ironier, länder till viss eftertanke.

Miljöpartiet – från mörkret stiga de mot ljuset?

Miljöpartiet var en av vinnarna i valet 2010. En av de mest framsynta idéerna från Miljöpartiet måste nog sägas vara växlingen vid makten, det skvallrar om en annan syn på makt och politik att partiet tidigt institutionaliserade en sådan rotation. I vårt samhälle är det bara att konstatera att Miljöpartiet här var framsynt och strategiskt. Medlemmar och väljare är medvetna om när maktväxlingen kommer, incitament skapas för att släppa fram och skola in efterträdare på många nivåer och av båda könen och politiken blir öppen för nytänkande. Ett av de nya språkrören blir med största sannolikhet Gustav Fridolin.

Jag tror att ledarskap i vårt samhälle med en enorm mediepress, personlighetsfixerad politik och flexibla och individualiserade medborgare måste vara tidsbegränsat. På samma sätt som presidenter väljs på en viss tid så bör också partiledare ha ett bäst-före-datum som är oberoende av personen. Vill man skapa en dynamisk folkrörelse så är också det roterande ledarskapet en bra idé. Och en av de politiska partiernas viktigaste uppgift i en demokrati är att rekrytera och utrusta en styrande elit, en grupp personer som är beredda och kapabla att axla offentliga uppdrag. Den sidan av politiken har under alltför lång tid tagits för given och inte heller getts tillräckligt stor vikt.

Miljöpartiet uppfattades inför valet 2010 som en naturlig partner för socialdemokratin medan vänsterpartiet betraktades som en oönskad sängkamrat. I socaldemokraternas valanalyser skymtar Mona Sahlins misstag härvidlag som början till slutet. Men Miljöpartiet är inte en mer naturlig partner till socialdemokraterna än till Vänsterpartiet eller Centerpartiet – ideologiskt sett. Miljöpartiets politik har blivit en vänsterpolitik i Sverige eftersom borgerligheten valt att se klimatanpassning och kollektiva lösningar kring energi, miljö och naturvård som något som marknaden skall sköta. I Miljöpartiets värld är detta ett omöjigt sätt att möta hoten mot klimatet och jordens resurser, centrala myndigheter måste här ha en ledande roll eftersom Miljöpartiet inser/menar (?) att individuell rationalitet inte alls är detsamma som kollektiv. (Jfr spelteorier för samarbete).

Miljöpartiet saknar klassanalys, partiet främjar individualistiska perspektiv och har en genuint kosmopolitisk syn på världen.Gustav Fridolin är mån om att distansera sig från närmast alla former av -ismer, en pragmatisk hållning med individen och jordens resurser i centrum tonar fram i Ekots lördagsintervju. Intressekonflikter skapas i Miljöpartiets tolkning inte genom motsättningar kring arbete och kapital utan genom motsättningar mellan människans livsstil jordens resurser/människans egentliga behov. Att dessa konflikter i Miljöpartiets politik ofta tar formen av ekonomiska konflikter där fattiga står mot rika eller sjuka mot friska är en effekt, inte en utgångspunkt för ideologin. Miljöpartiets ideologiska grunder skiljer sig från såväl högerns som vänsterns grunder och partiets framtida positionering är därför inte alls given. Men att partiets ideologi bejakar individualism, flexibilitet, kosmopolitanism och informationsfrihet gör att partiets framtid är ljus. Om det betyder ljusblå eller ljusröd är mer en situationsfråga.

PS. Intressant post som röjer en vänster/höger-konflikt som kan vara ett hot mot Miljöpartiets snabbt växande popularitet. Tack Mia! DS

Svensk ekonomi må vara stark men medborgarnas ekonomi hotas

Jag är väldigt orolig för den svenska ekonomin. Ingen annan tycks vara det. De flesta av mina medmänniskor tycks ta Anders Borgs käcka hästsvans som en indikator på att allt är väl. Eller har de bevekats av Fredrik Reinfeldts varma cocker spaniel-ögon?

Svenska folket som kollektiv har fått enorma skattesänkningar under de senaste fem åren och trots en mycket djup konjunkturkris så är nu industrins och tjänsteföretagens hjul på väg att snurra minst lika fort som förut. Svenskarna lånar astronomiska summor, betalar rekordlåga räntor, köper hysteriskt dyra hem och renoverar dem med ROT-avdrag (särskilt vindsvåningar…). Samtidigt har vi en större ungdomsarbetslöshet än på ett decennium och skolans segregerande effekter blir allt mer uppenbara. Kronofogden får allt mer att göra och de utförsäkrades ekonomiska nivå får vi inget veta om längre. Att den är låg vet vi nog dock redan. Inflationen ökar och därmed går räntan långsamt uppåt, trots oenighet i Riksbanken. Konsumtionen ökade även förra året, om än något avmattande.

Det ekonomiska utrymmet för de som har pengar ökar hela tiden, och det späs på av att samma personer lånar för att få ännu mer pengar till konsumtion. Sandro Scocco kallade nyligen vårt samhället för ett ”prylsamhälle” i motsats till det vanliga epitete ”tjänstesamhälle”. För den som inga pengar har ligger det i tangentens riktning att försöka låna för att ha lika fin bil, lägenhet och klädstil som övriga. En situation som oftast leder till kronofogden. För andra som inga pengar har är det sparsamhet och gnet som gäller. Samtidigt som övriga har spenderbyxorna på. Mitt i detta avslöjas att en tongivande socialdemokrat har fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraternas ekonomiska politik.

Finns det ingen som hör hur isen bryts upp? Finns det ingen som anar stormstyrkan i vindbyarna? Att låta bollen rulla fritt mot högre räntor, högre skuldsättning, högre ”tomma” värden i fastighetsbranschen kommer att leda fram till en likartad katastrof som i början av 1990-talet. När jag besökte Chicago 2007 talades det i USA om en begynnande fastighetskris. Tidningar och kommentatorer andades oro. Väl hemma fanns mycket litet intresse för vad som hände i USA, istället kunde man läsa i tidningarna om den ytterst goda ekonomi som Sverige nu befann sig i. Vi vet precis vad som hände sedan.

Jag är ingen ekonom – men jag begriper att om inte regeringen tar ett fastare tag om den ekonomiska utvecklingen så är risken stor för en inhemskt producerad kris som drabbar medborgarna, och som kommer att få mycket stora politiska följder. Att Sveriges finanser är i ordning innebär inte logiskt att Sveriges medborgare har en trygg ekonomi.

Var är den seriösa ekonomisk-politiska debatten!?

Kriget mot förorten

Som den f d förstadsbo jag är läste jag Per Wirténs bok ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (Albert Bonniers Förlag, 2010) med stigande intensitet och intresse. I min förstad (kvalar inte in som förort) fanns en blandad bebyggelse av villor, flerfamiljshus, landshövdingehus, fabriker, butiker och slingriga gator. Det var inte den moderna förort som Wirtén skriver om, men ett par sådan flyttade jag istället till senare. Wirténs bok är alls inte invändningsfri, men den skriver inte heller någon på näsan. Det är ett desperat testamente från en drunknande. Lyssna, säger Wirtén, lyssna innan det är försent.

Wirtén kommer med ett efterlängtat försvar för allt det som kan kallas förort. Att Flemingsberg tog mig med storm vet alla som läser den här bloggen, men också andra moderna förorter har jag hemligen älskat under alla år av spott och spe. Platser som Kortedala och Järnbrott representerar tydliga moderna välplanerade platser som försöker bryta med invanda stadsideal. Att det blev lite för mycket av det goda i Gårdsten eller Rannebergen kan jag hålla med om, men det är knappast husens fel.

Wirtén påpekar att förorten alltid varit föraktad, och påminner om skriverierna om Skärholmen redan 1968. Han visarockså att det är under 1980-talet som förortens elände skildras genom ”invandraren”. Dessförinnan hade det varit själsdödande arkitektur och smygsupande hemmafruar men nu var det alltså ”invandraren” som fick utgöra innehållet i förortens kulturella hot mot samhället. Oavsett vad så skall hotet ha ett innehåll. Förorten är det okända territoriet, det okontrollerade andra.

I den regionala utvecklingsplan som Stockholms län tog fram 2001 likställs Flemingsberg med en s k regional kärna. Alltså en lika central plats som innerstaden. Detta är en ”svindlande tanke” skriver Wirtén eftersom förhållandet skulle innebära en jämlik behandling av stadens alla delar. Och Wirtén, liksom Richard Florida, hävdar att det är i mellanrumen, i förorten och i ytterområdena som expansionen och den ekonomiska dynamiken finns. Den gamla uppdelningen mellan centrum och sovstad kollapsar, skriver Wirtén och tillägger att stadsplanering är en klassfråga. Lönerna sjunker i takt med avståndet till City, stadsplanering är en grund för social och ekonomisk ojämlikhet.

Wirtén noterar också att mediebilden av förorten idag domineras av våld och misshandel medan de politiska förvecklingarna och besluten har försvunnit. Under 1960-talet var förortens politik intressant, idag är förorten endast en kuliss för elände. Wirtén tar ett exempel från DN inför privatiseringen av apoteken i detalj gick igenom alla apotek i innerstaden som skulle säljas men aldrig nämnde ett enda i kranskommunerna

Urbanitet, menar Wirtén, har inte längre något med geografi att göra. Istället är urbanitet en livsstilsfråga. Att inte vara urban är att leva lite sämre. Förorten förknippas med  sjukdom, smitta, inlåsning, isolering, ensamhet, likriktning, tystnad och tomhet och utgör bara en genomfart för de ”urbana” på väg någon annanstans.

I dagens stadsplaneringsdebatt är den ”riktiga staden” detsamma som kvarterstaden med raka gator, utspridda butiker i bottenvåningar och utan  gröna mellanrum men med strikt planerade parker. Nya stadsdelar skall se ut som Vasastan i Stockholm.  Som om staden bara kan se ut som ett sätt, nämligen som 1800-talets Haussman-stad. Men det var i motsats till detta som det moderna idealet uppstod, som ett försök att skapa ett annat sätt att leva med  ljus, luft, grönska, naturliga backar och berg – och ingen biltrafik!

Wirtén ser hur Södermalm i Stockholm förvandlas till en plats där innerstadens urbana klass försöker skapa en postmodern borgerlig utopi genom isolering med ”tydliga avgräsningar mot medelklassens surr, invandrade med låga löner och den stora massans brist på exklusiv smak”. Gränsen är subtil men består av ekonomi, smak och en ideologisk offensiv mot allmännyttan.

Efter att ha läst Per Wirtén bok känner jag för att travestera ett klassiskt uttryck: ”Vi är alla förortsbor!” Läs den.

Journalistik som profession på undantag?

I dagens Svenska Dagbladet skrivs en del om reklambyrån Studio Total som initierat såväl Gudrun Schymans pengabränning som fejkbloggaren Black Ascot. Det är inga problem att få medierna att skriva, säger de två grundarna. I Sveriges Radios medieprogram Medierna fördes häromveckan en diskussion om journalistikens frågor och ansats när man skall granska t ex övervakning. Ett uttalande i Medierna löd ”är det en vänsterperson så ställer jag frågor från höger och vice versa”.  Som om journalistik bara handlade om att vara tvärtemot. Och som om inte detta var nog så har vi också under den senaste tiden kunnat följa bloggen Makthavare.se som vill se sig som medborgarjournalister men tycker det är helt OK att själva jaga läckor. Samtidigt som en av de tidigare bärande programledarna för SvT:s samhällsjournalistik säger att det vore henne helt ”främmande” att engagera sig politiskt.

Jag tänker inte säga att det var bättre förr. Men faktum är att i den nya medielandskapet så uppfattar jag det som att journalistiken är vad som verkligen tar stryk. Ju fler som sysslar med informationsförmedling, tolkning och textproduktion desto mindre exklusivitet, förstås. Lägg därtill mediernas tidspress med uppdatering och tillgänglighet dygnet runt. Inte konstigt att journalistiken rinner ut bakvägen. Som en reaktion dyker tidskrifter som Filter liksom helgmagasin och stora helgreportage i dagstidningarna upp. Men där finns kanske främst utrymme den berättande/litterära delen av journalistiken. Vad som oroar mig är hur det står till med professionalismen i samhälls- och nyhetsjournalistiken. Och visst finns det plats för en sådan även i dagens medielandskap.

Jag tittade på programmet Hard Talk häromkvällen när Stephen Sackur intervjuade Torbjörn Jagland. De frågor som ställdes var initierade, de föddes ur ett engagemang och en kunskap om det ämne programmet handlade om. Sackur ställde inte frågor om tilldelningen av Nobels fredspris som utgick från ”tvärtom-position” och inte heller var det neutrala frågor om vad Jagland tänkte/tyckte/upplevde. Samtalet blev istället en dialog ur vilken man som lyssnare kunde mejsla fram flera positioner, flera dimensioner och flera argument. Sackur tvingade ut Jagland på svag is, men följde själv med.

God journalistik är en avgörande del i en demokrati. Journalister är de som har som sin profession att granska makten. Granskning är inte billiga motsägelser eller alarmism. Och granskning kräver etik, empati och engagemang vid sidan av gestaltningsförmåga. Utan professionell journalistik sviktar en avgörande del av vår demokrati.

Svensk journalistik – även på de mest prominenta redaktioner – tenderar just nu att närma sig ett ideal med en neutral men också okunnig programledare där höjden av skicklighet tycks vara att ställa motfrågor. I så fall behöver vi inga journalister – då gör vi jobbet bättre själva. Låt moderater intervjua socialdemokrater  och vice versa samt låt Nisse i Hökarängen intervjua statsministern.

Vad vilja Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna förlorade mellan 1998 och 2010 halva sin väljarkår. I valet 1998 fick partiet 11.7 procent av rösterna i riket och i valet 2010 erhöll partiet 5,6 procent. Å andra sidan hade partiet aldrig tidigare varit i närheten av den andel man fick 1998. Efter valet 2010 har nu opinionsstödet ramlat ned mot fyra-procents-spärren igen. Sannolikt utgör de som är kvar partiets kärntrupp avseende sympatisörer. Finns det då någon plats för kristdemokraterna i svensk politik?

Kristdemokraterna startade 1964 som en inom-kristen rörelse i protest mot det moderna Sveriges sekularisering. Man skulle nog kunna kalla partiet för ett s k entreprenörparti då initiativtagaren var den – vid den tiden – rikskände ledaren inom Pingströrelsen Levi Pethrus. Partiet förde dock länge en tynande tillvaro långt utanför riksdagen. Dock hade partiet ett starkt stöd i de inre och södra delarna av Götaland och i Värnamo bildades vad man själv tror landets första lokalavdelning. Vid valet 1966 fick dåvarande KDS också tre mandat i Värnamo. Men det dröjde ända till 1991 innan partiet nådde Riksdagen. Och det var också det året som Sverige fick ytterligare ett nytt parti, Ny Demokrati med nästan lika stor andel av rösterna som Kristdemokraterna, medan Miljöpartiet fick lämna Riksdagen. Kristdemokraternas nästa genombrott var 1998 när partiet bröt tio-procents-vallen. Men det var också samma år som också Vänsterpartiet nådde sitt all time high med 12 procent. 

Små partier för en osäker tillvaro i ett partisystem som domineras av två poler. När det svenska partisystemet nu än mer än förr blivit ett blocksystem med moderaterna och socialdemokraterna på varsin sida så får små partier finna sig i att spela andra fiolen. Och på den borgerliga sidan är det onekligen så att de tre små partierna inte funnit sin ideologiska plats efter moderaternas förflyttning mot mitten. På vänstersidan är positionerna tydligare – Mp till höger om S och V till vänster, Mp med miljöfrågan som tydlig porfil och V med en vänsterkritik av S. På högersidan blir det värre. Centern vill bli det nya liberala partiet (en kraftig ideologisk förändring, sådant kostar), Folkpartiet nischar sig mot skola, ungdomsjobb, integration plus kärnkraft, euro och Nato. Kristdemokraterna hade en social agenda med äldrevård och familjepolitik som de flesta väljare kände till, men i regeringsställning är det moderaterna som blivit förknippade med allt från socialförsäkringssystemet (på gott och ont) till jämställdhetsbonus för föräldrar. Inte bra för Kd.

Det tycks som om Kristdemokraternas framgångar samvarierar med större förändringar i partisystemet. Kristdemokraterna är förstahandsval för en liten grupp väljare, men partiet är å andra sidan andrahandsval för fler. Inför 2006 års val var det som kollegan Henrik Oscarsson kallar den maximala elektorala potentialen för Kd 12 procent, partiet fick sex procent i valet. Partiet förlorade alltså kampen med andra partier hos varannan väljare. Partiets kärntrupper återfinns bland äldre kvinnliga väljare uppvuxna på landet och ofta med pedagogisk, sjukvårdande eller humanistisk utbildning. Och de går i kyrkan, ofta.

Att dessa kärntrupper i första hand skulle lockas av budskapet om verklighetens folk och de förfärliga teaterregissörerna i Stockholm är lite svårt att tro. Inte heller lär de bli glada över att Hägglund på en presskonferens menat att vårdnadsbidraget som politisk fråga behöver omprövas. Budskapet om vårdnadsbidrag, bättre äldreomsorg och internationellt bistånd är troligen frågor som appelerade till både kärnväljare och potentiella Kd-väljare. Jag menar att om Kristdemokraterna vill ha en plats i svensk politik och inte bara vara kommunicerande kärl med övriga borgerliga partier så behöver partiet förnya och anknyta till de socialkonservativa värden som partiet kommunicerat sedan 1980-talet, och som också är det enda som förenar partiet med Europas kristdemokrater. En sådan socialkonservatism innefattar en syn på staten som garant för den enskildes välfärd men med familjen och den lokala gemenskapen som ett första skyddsnät. Kristdemokraterna behöver en ideologisk förnyelse och ett förtydligande av sin egen profil för att åter bli angelägna för åtminstone den grupp väljare som faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta på dem.

Kristdemokraterna har också en plats i svensk politik just på grund av sitt kristna ursprung. Trots partiets försök att komma bort från den ”kristna stämpeln” kan man inte komma runt det faktum att kristdemokraterna som parti historiskt har varit mer negativa än andra partier till t ex abort, aktiv dödshjälp, samkönade äktenskap och alkoholkonsumtion och mer positiva än framför allt borgerliga partier till internationellt biståndsarbete och till flyktingmottagning. Att partiet i regeringsställning inte lyckas göra avtryck i någon enda av dessa frågor utgör förstås ett aber för dem som uppfattar partiet som sin röst i just dessa frågor.

Och hur gärna än partiledningen vill profilera sig i dessa frågor så är utrymmet begränsat. Istället har Kd fått krypa till korset och acceptera att filmcensuren läggs ned och istället för att kunna ge irakiska kristna en fristad i Sverige föreslår partiledaren en ”religionsdialog” – i Irak.

Vad vill egentligen partiet, mer än vara en lojal allianspartner? Kanske att en titt på de mest framgångsrika lokala Kd-fästena skulle vara en idé?

Om kritiken mot partiledningen här och här.

På jakt efter en reformagenda

Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.

Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.

Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.

I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:

Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.

Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.

En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.

Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.

En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.

En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.

Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare  och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?

Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.

Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.

Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.

(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)