Idag har jag en debattartikel på SvD Brännpunkt med andemeningen att tågkaoset som varat de senaste veckorna är ett symptom på en statsmakt som rullar tillbaka sitt ansvar till förmån för skapade marknader och skapad konkurrens mellan artificiellt skapade aktörer. Sverige behöver ett samlat politiskt ansvar för infrastruktur som inte bara är spår och vägar utan lika mycket bredband, mobilnät och elnät. Läs hela artikeln här.
Etikett: politik
Den korporativa statens upprättelse?
Sjukfrånvaron är en konstruktion som kan förstås utifrån regelsystem, normer och arbetsmarknadens behov. Som sådan är sjukfrånvaron naturligtvis en helt central politisk fråga, sjukdom är en fråga om hälsa och ohälsa, inte sjukfrånvaro. Och den svenska sjukfrånvaron har varit ett slagfält för olika politiska krafter sedan 1980-talet. Allt tal om att vi just nu och här upplever en ohälsa av sällan skådat slag är bara båg – istället är den berömda s k sjukpuckeln under 1990-talet i stort sett enbart en effekt av statens bristande förmåga att satsa på rehabilitering samt effekter av en sviktande offentlig arbetsmarknad, något som särskilt drabbade kvinnor. Så tror jag att Björn Johnsons svar på den rafflande gåtan om sjukfrånvaron skall uttydas. Men på vägen dit får man med sig en förståelse och ett begreppsliggörande av svensk politik som jag länge saknat.
Statsvetaren Björn Johnson har nyligen kommit ut med boken ”Kampen om sjukfrånvaron” på Arkiv förlag. I elva kapitel går Johnson till botten med frågorna kring hur sjukfrånvaron kunnat bli ett slagfält. Hans perspektiv är att förstå hur en fråga blir till ett samhällsproblem; problemdefiniering alltså. I en utmärkt översikt visar han hur försäkringen gått från individuell till allmän och hur sjukfrånvaron varierat sedan 1950-talet. I Johnsons bok får vi följa hur ohälsa uppfattas som ett arbetsmiljöproblem och hur sedan nästan omärkligt agendan förändras till en överutnyttjandeproblematik. Johnson redogör för nästan alla turer i den extremt valhänta hanteringen av sjukförsäkringen – ibland känner jag som läsare att utredningar och grafer står mig upp i halsen – och prövar sedan mycket omsorgsfullt rimligheten i de två tänka förklaringarna: arbetsmiljö och överutnyttjande. Hans slutsats är att det finns inte skäl att tro att någon av dem är den rimliga förklaringen till just 90-talets långa sjukskrivningar. Istället är det ett kollapsat rehabiliterings- och anpassningsarbete som är den bästa förklaringen till att sjukfrånvaron blev ett långtidsproblem. Här lutar sig Johnson tungt mot sociologen Tor Larsson som tidigt lanserade en förklaring i linje med Johnsons. Johnsons förtjänst här är att han genom att omsorgfullt visa orimligheterna i de politiskt attraktiva förklaringarna överutnyttjande och förändrat arbetsliv också ger starkt stöd åt Larssons mer komplexa förklaring.
När jag läser boken slås jag av att det Björn Johnson visar är att den korporativa staten faktiskt fungerade. Johnson påpekar hur t ex LAS och andra lagar på arbetsmarkanden från 1970-talet byggde på en kedja av åtgärder där myndigheter, sjukkassa, fackföreningar och arbetsgivare samrådde med varandra. Det var nämligen genom partssammansatta anpassningsgrupper där t ex Länsarbetsnämnderna/Arbetsförmedlningen hade en stark ställning som sjuka kunde slussa tillbaka ut på arbetsmarknaden eller i enstaka fall förtidspension. Men när renodlingen av uppgifter i staten drevs allt längre fick t ex Länsarbetsnämnderna inte längre delta i arbete med sjuka – de skulle syssla med arbetslösa. Kommunens personalorganisationer monterades ned. Och Försäkringskassan ville lägga ansvaret på arbetsgiavre. Samsynen krackelerade.
Uppenbart för den politiskt initierade är att Johnson beskriver hur en stat som drar sig alltmer tillbaka, där man skiljer på mina och dina arbetsuppgifter in absurdum och där det är viktigare att upprätthålla förment neutrala handlingsrutiner också förlorar makten över den auktoritativa värdeallokeringen i samhället. Johnsons studie fogar sig – med sin djupgående och sorgfälliga undersökning – till en rad av studier som visar att de nyliberala idéer om staten (som anfäktat i stort sett alla partier sedan 1980-talet) inte förmår hantera de avgörande auktoritativa politiska frågorna i ett samhälle.
Björn Johnson har skrivit en viktig bok om svensk politik, om statens makt och om ideologiska vägvals betydelse också för till synes väldigt pragmatiska problem. Johnsons bok är en statsvetenskaplig studie i en tradition av studier som bidrar till en upplyst debatt genom väl genomförda undersökningar av relevanta samhällsproblem. Det är välkommet.
Utmana marknadens primat i klimatpolitiken
Marknadsmetaforen är så styrande i klimat- och miljöpolitiken att ett ifrågasättande av tillväxten eller en diskussion om rättfärdighet effektivt exkluderas ur den miljöpolitiska debatten. Den som inte vill lösa växthuseffekten med hjälp av utsläppsrätter eller tror på möjligheten att konsumenterna kan styra produktionen genom val av ekologiska produkter ställs helt sonika utanför samtalet.
Mathias Zannakis avhandling ”Climate policy as a window of opportunity. Sweden and global climate change” kanske inte säger detta rakt ut, men jag anser att det var en implikation av resonemanget under disputationen. Zannakis avhandling visar hur det svenska beteendet att vara ”bäst-i-klassen” i klimatpolitiken kan förklaras genom att de internationella utmaningarna har i svensk politik omvandlats till möjligheter för ekonomisk utveckling och internationell solidaritet.
Vad jag funderade på under disputationen var emellertid just idén att miljö- och klimatfrågor underordnas marknadens metaforer och berättelser*. Jag har tidigare tagit upp temat här och här och åtminstone i det senare inlägget tänkt just i marknadstermer. Det är så en diskurs fungerar – det går bara att tänka inom den, allt som försöker komma in utifrån blir definitionsmässigt ”falskt”.
Frågan är om vi inte alla borde ifrågasätta den marknadsdiskurs som inte bara lett till finanskrisen utan också hittills visat sig oförmögen att hantera klimathotet för att inte tala om andra miljöfrågor och överlevnadsfrågor. Om vi tar en snabbtitt på vad som fungerade i en annan tid så är det väl så att förbud varit rätt effektivt – DDT, hormoslyr, kvicksilverbetning, freoner och svavelnedfall försvann eftersom regeringar valde att – på grundval av expertråd och utredningar – förbjuda dem.**
Är det dags att tvinga fram en ruptur i marknadsdiskursen och kräva att EU och/eller regeringar (ja, nationalstatstänkandet) fattar beslut om att förbjuda sådant som vi vet är direkt skadligt? Är det inte så att marknadsdiskursen fått fylla ett tomrum när regeringar abdikerat, förebärande att ”globaliseringen” tagit deras beslutmöjligheter ifrån dem? Egentligen är det väl bara inom ramen för marknadsdiskursen som globaliserigen har de konsekvenserna, det är när vi tar hänsyn bara till ekonomisk tillväxt och ekonomiska drivkrafter som beslutsmakten försvunnit?
*Berättelser eller narrativ är ett teoretiskt begrepp för att analysera historiska och politiska processer. Grundtanken är att förståelsen för handlandet inte är möjlig om man inte också kan belägga den inramning och kontext som t ex en politisk fråga har. Teoretiskt är många berättelser möjliga och beroende på vilken av dem som dominerar så kommer olika politiska medel och mål att användas.
** DDT förekommer fortfarande i andra delar av världen. Kvicksilverbetning var ett sätt att hindra utsädet från att mögla. Svavelnedfallen (”det sura regnet”) minskade betydligt efter lagar om minskad svavelhalt i eldningsolja. Tilläggas skall att Sovjetimperiets fall också hade stor betydelse då kol- och oljekraftverk där bidrog avsevärt till försurningen i Norden.
Kampen om kunskapen – en valfråga 2010?
Mats Knutson, politisk reporter på SvT, säger till P1-programmet Medierna, a propos Reinfeldts felaktiga sysselsättningssiffror i Agendas partiledardebatt den 31 januari 2010, att den som lyckas trumfa igenom sin egen verklighetsbild med hjälp av statistik och belägg blir den som vinner valet. Kampen om kunskapen står således i fokus, kunskapen innehåll, dess räckvidd och vem som skall ha tillgång till den. Dels har vi en kamp om vilken kunskap som bör ligga till grund för politiska beslut, inklusive valet av parti, dels har vi en kamp om kunskapen i termer av fildelning, open source och integritet.
Valet 2010 kanske blir det första tillfälle när informationssamhället politiska skiljelinjer visar sig vara relevanta för kampen om regeringsmakten. Och då ändå inget sagt om Piratpartiet och om att antalet förstagångsväljare är exceptionellt stort. Ung Pirat är idag Sveriges näst största politiska ungdomsförbund! Via de sociala medierna sprids snabbt kunskap om positioneringar från de politiska partierna, just nu t ex till EU:s datalagringsdirektiv.
I min och Ulf Bjerelds bok* ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets nya skiljelinjer” diskuterar vi hur den politiska agendan kan komma att förändras om och när kunskapskampen blir central. Efter Piratparties framgångar i EU-valet kan väl ingen motsäga att fildelningsfrågan (och dithörande när- och integritetsfrågor) är ”politik”? Men hur är det med övriga konsekvenser?
Vid det seminarium på Södertörns Högskola som jag höll den 29 januari 2010 och där jag pratade om den kommande boken ”Den nödvändiga politiken” tog jag just den ökade användningen av statistik i valdebatterna som exempel på kampen om kunskapen. Jag sa, enligt mitt manus, så här:
”…kampen om kunskapen (utspelar sig) på tre arenor, nämligen frågan om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap gäller vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.
Skiljelinjen kunskap-marknad mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbar på en marknad. Kunskapen ingår i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.”
I valrörelsen 2010 tror jag att vi kommer att få se många prov på kampen om kunskapen. Kunskap är idag ett relativt och flytande men fortfarande statusgivande objekt. Allt fler vill göra anspråk på dess makt, samtidigt som ideologins, normernas och värderingarnas betydelse degraderats. De politiska aktörerna kommer säkert att använda kunskapen enligt de två principer vi dragit upp – som något som skall ge resultat eller som något som skapar meningsfulla tolkningar. Den som lever får se!
*Boken heter ”Kampen om kunskapen. Informationssamhället politiska skiljelinjer”, är på 252 sidor och kom ut på Hjalmarson & Högberg förlag hösten 2008. I boken ges ymnigt med illustrationer och exempel på den utveckling jag argumenterar för här.
Monarkins makt – och dess kroppslighet och nationalism
Starka svenska nationella känslor kräver politisk och ideologisk oskyldighet. Monarkins vanlighet och oförarglighet förser den svenska nationalismen med en air av oskuld. Kungen och drottningen och monarkin handlar ju inte alls om politik, så då är det väl inget problem att ha ett statsskick som bygger på ärftlig hierarki och kontroll av biologin? Eller? Ja, de frågorna ställer fil dr i statsvetenskap Cecilia Åse i sin läsvärda och lättlästa bok ”Monarkins Makt. Nationell Gemenskap i Svensk Demokrati” som kom ut på Ordfronts förlag i oktober 2009. Igår hade jag förmånen att få lyssna på Åse när hon presenterade boken på vårt statsvetenskapliga forskningsseminarium vid Södertörns Högskola.
Diskussionen blev livlig men jag fastnade framför allt för den process av förkroppsligande som Åse beskriver i sin bok. Boken är en genomgång av debatten sedan 1950-talet kring vårt statsskick och påvisar skickligt hur de republikanska argumenten har utgått från det faktum att kungen och drottningen, eller kungen och kronprinsen, är trevliga och bra människor. För mig blev det en intressant aha-upplevelse att debatten om statsskicket varit så knuten till statschefens person och den familj han har haft omkring sig. Diskursens gränser, för att tala med Michel Foucault, är nästan övertydliga i detta sammanhang. Victoria som får tänder, julens bestyr på slottet och de ritualiserade förlovningarna. När jag tänker på Foucaults ord om diskursens ”tunga materialitet” så hör och ser jag Silvias frasande sidenklänningar och Carl-Gustafs klirrande ordnar.
Jag funderade också på om förkroppsligandet kan användas som ett motstånd och nyttjas av oppositionen? Greven av av Paris/Hertigen av Frankrike (av huset Orléans) anser sig själv liksom hans anhängare vara den rättmätige tronarvingen både via Louis-Philippe och Charles X. Hans politiska betydelse idag är väl nästan ingen, men fortfarande har pondusen som Frankrikes rättmätige tronföljare (tillbaka till Hugo Capet…) en stark status i många politiska kretsar. På samma sätt tycktes drottning Farah Diba i Nahid Persson Sarvestanis film växa till en inkarnation av Iran, åtminstone för Dibas anhängare. En kungafamilj utan tron förkroppsligar nog fortfarande en hel del makt.
Kanske har vårt oförargliga kungahus med all sin vanlighet stått i vägen för en modern svensk nationalism? All svensk nationalism som ritualiseras är i vår samtid bara en romantisk kult av kärnfamilj, heterosexualitet, dalahästar, gul sol, blått vatten och röda stugor. Och de förment opolitiska fälten djur, natur och barn kan exploateras vilt av kungafamiljen – samtidigt som de därmed också blir de verkligt svenska (och helt avpolitiserade) symbolerna.
En svensk nationalism utan kungafamiljen hade kanske exponerat jämställdhet, individualism, modernitet, rationalism, orörd natur och ett ekologiskt samhälle. Typ. Kanske?
Läs boken!
Regeringen ägnar sig åt fadersuppror
Alliansregeringen tycks i alldeles för stor grad fortfarande leva som om de var i opposition. En stor mängd åtgärder har vidtagits och förändringar genomförts utan att regeringen har visat upp någon annan problembild än den ideologiska. När regeringspolitik blir en arena för att genomföra ett antal ”darlings” som man levt på i opposition, men som man inte på något sätt kan relatera till upplevda eller faktiska samhälleliga problem, då tappar regeringsutövandet sin legitimitet.
Dagens partiledardebatt var frän, och stundtals aggressiv. Regeringsföreträdarna uppträdde ofta harmset och tycktes vilja säga till oppositionen – och indirekt till oss väljare – att vi skulle vara tacksamma för allt regeringen gjort. När nu oppositionen klagade så var det bara en fråga om otacksamhet. Lite lätt skolmästaraktiga var både Reinfeldt och Olofsson. Björklund klarade sig som vanligt bäst – höll humöret i schack och sakligheten i högsätet. Oppositionen gav inte många konkreta besked – ja Ohly vill ha slut på vargjakten, vilket föranledde Reinfeldt till ett av dagens sällsynta småleenden. Sahlin lyckades inte konkretisera skillnaden mot regeringens politik annat än i form av ”rättvisa” vilket i och för sig räcker för många av de ideologiskt bevandrade, vi förstår vad det är hon konnoterar. Men alla andra då?
I vår nya sköna globaliserade värld är kravet på regeringarnas handlingskraft allt större. Och som Anders Mellbourn påpekade på ett seminarium jag ledde idag så tycks regeringsskiftena i Sverige komma när regeringsmakten blir alltmer kringsskuren. När regeringen kunde agera, ja då satt SAP i 44 år. Kanske är det då som regeringen frestas att ägna sig åt allehanda ideologiskt laddade men föga samhällsorienterade beslut.
Låt oss ta några exempel på sådant som är eller kommer att beslutas:
Apoteket har sålts ut till ett antal storföretag vilket leder till sämre förhandlingssituation för inköp av läkemedel och till att vinsterna hamnar någon annanstans än i skattkistan. Och receptfria läkemedel som många använder har gått upp med 30 procent. Har någon hört vilka direkta problem för medborgarna som löses med detta? På landet där jag tillbringar många lediga dagar har man kunnat köpa enklare läkemedel hos lanthandlaren i evighet. Nu försvinner det. Vilka samhällsproblem har lösts genom utförsäljningen av Apoteket?
Hyran för kulturarbetare och forskare som vill bo på Centre Culturel Suédois i Paris får nu inte subventioneras av Svenska Institutet. Orsaken att man har gästlägenheterna är kulturpolitisk och skall underlätta utbytet mellan Frankrike och Sverige. Sök stipendier, säger ansvarig tjänsteman. Ingen kulturarbetare har haft råd utan stipendier förut, nu blir det ännu svårare. Vilka politiska problem löser man med detta?
Museibutikerna får inte längre drivas genom muséerna själva. De får inte gå med vinst och inte med förlust och samtidigt skall de läggas ut på entreprenad. Men butikerna är ju en del av muséernas pedagogiska verksamhet. Det är där man kan ta med något hem eller köpa en bok som fördjupar insikten om något man just sett. Vem är det som retat sig så på de stackars museibutikerna?
Antalet alkoholtillstånd skall utökas då nu även sushi-barer och motsvarande butiker utan varm mat skall få servera alkohol. Trots att alla vet att 80 procent av alla våldsbrott begås av och mot alkoholpåverkade personer skall allt färre ställen bli alkoholfria. Vad är det för samhällsproblem som blir bättre genom fler alkoholtillstånd?
Körkortsproven skall genomföras av privata entreprenörer och inte av en statlig aktör. Trots att vi sett hur friskolor har devalverat betygsnivåer och anställt färre behöriga lärare så skall nu en trafiksäkerhetsutbildning läggas i händerna på företag med vinstintresse. Vad är det för trafikpolitiskt problem som löses med hjälp av detta?
Bilprovningen försvinner och därmed också möjligheterna för en kund att gå till en s k Kontrollerad Bilverkstad, dvs en verkstad som utsätts för oberoende stickprovskontroller för att garantera kunden trygghet. Bilprovningen läggs nu, också den ett trafiksäkerhetsärende, i händerna på företag vars övergripande idé är att tjäna pengar på fler reparationer. Vilket akut samhällsproblem råder vi bot på med denna åtgärd?
Jag skulle kunna räkna upp fler reformer som skett enbart för att den nuvarande regeringen i opposition har längtat efter att få göra upp med socialdemokraterna. Det är något slags fadersuppror som pågår, vilket i mina ögon är lite löjligt. Allt skall konkurrensutsättas, atomiseras och rationaliseras. Inte för att det har visat sig vara bättre utan bara för att det är ideologiskt ”rätt”. Sverige håller på att bli ett ideologiskt laboratorium.
Om regeringen nöjt sig med de reformer som har bäring och djup, reformer som bygger på forskning och erfarenhet, då hade man inte dragit på sig så mycket ”onödigt” missnöje. Sjukförsäkringsreformen har skötts uruselt, men den avsåg att lösa ett samhällsproblem som många såg och led av. Jobbavdrag, a-kasseförändringar och skolpolitik är också ideologiska, men dess legitimitet är att de tydligt och klart riktar in sig på samhällsproblem som människor upplever som angelägna. De bygger på genomtänkt idé om vilket samhälle man vill åstadkomma.
Men alla dessa klåfingriga och pekpinneartade åtgärder som jag nämnde ovan är uttryck för att regeringen inte vuxit ur sin oppositionsroll. Skippa fadersupproret och utöva regeringsmakten utifrån vad som faktiskt är reella samhällsproblem!
Politikens professionalisering
Den auktoritära arbetarklassen och den yttersta högern
Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?
Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.
I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.
Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern. Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.
Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.
Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.
För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling.
Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.
För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.
* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617
Svårsmält budskap om Sverigedemokraterna?
Efter två dagars diskussioner och en offentlig debatt i Norrköping kring främlingsfientlighet och populism hänger en reflektion kvar i luften. Det är uppenbart att för många politiker och samhällsengagerade medborgare är det faktum att partistrategi och politik är två olika saker inte lätt att ta till sig.
När vi som forskar kring ämnet säger att all erfarenhet talar för att uppmärksamhet åt främlingsfientliga partier, debatter med dem och politisering av deras agenda kommer att gynna dem och ge dem framgång i opinionen så ser en hel del politiker dystra ut (en del forskare också) och säger att ”men vi måste ju bemöta deras fördomsfullhet”! Som forskare kan vi inte säga att man bör eller inte bör motverka Sverigedemokraterna i största allmänhet, men vi kan säga att OM man vill det så skall man antagligen inte debattera med dem i TV-soffor eller bjuda in dem till underhållningsprogram i TV. Många politiskt engagerade personer känner sig frustrerade över att inte få berätta hur hemska de tycker att t ex Sverigedemokraterna är. Men om de personerna försökte tänka lite mer på att föra fram sin egen politik och på att det aldrig har varit någon smart strategi att låta motståndarsidan bestämma agendan så kanske det blir lättare att förstå. Vilka motståndarna är spelar ju då faktiskt mindre roll.
Den som anser att man moraliskt vill ta den offentliga fighten med främlingsfientliga partier skall i alla fall veta att allt vad vi känner till just nu tyder på att det är en kontraproduktiv strategi.
PS. Jag har tidigare under hösten fört liknande resonemang på bloggen, här och här och här och här. DS
SD och männens revansch
Sverigedemokraterna är på frammarsch. Bland männen. Främlingsfientligheten har i Sverige haft en starkare ställning bland män sedan före Ny Demokrati. Men den enkla slutsatsen är kanske inte den självklara, alltså att män är främlingsfientliga i högre utsträckning än kvinnor och därför också sympatiserar med SD i högre utsträckning än kvinnor.
Jag uppfattar att rapporteringen om SD präglas av ett manligt perspektiv och att när SD:s politik diskuteras så visar den sig vara gynnsam för traditionellt manliga perspektiv. Jag har ibland pekat på Feministiskt Initiativ och SD som de absoluta motpolerna i svensk politik.
Såvitt jag kan bedöma rapporterar nästan alltid män om SD:s olika arrangemang. Manliga tuffa reportrar rapporterar i kvällspressen och skriver böcker om SD. Män skriver om män.
SD:s negativa syn på islam legitimeras ofta med svensk jämställdhet, men vem ställer frågan om SD:s egen jämställdhetspolitik? Står de verkligen upp för den svenska jämställdheten i andra sammanhang – eller är den bara viktig när det handlar om islam? SD vill förbjuda den fria aborten (efter 12:e veckan) och ”minska antalet skilsmässor” enligt GP:s utmärkta genomgång av partiståndpunkterna. (Kenny Genborg, i dagens GP ej på nätet.)
Det svenska samhället är det som kommit längst med en politik som jämställer kvinnor och män, som skyddar barn, som sätter individuella rättigheter högre än tradition och religion och som prioriterar vad som ofta benämns ”mjuka” värden. Förbuden mot proffsboxning, djurplågerilagar eller det tidiga förbudet mot barnaga är några exempel.
En analys av Sverigedemokraternas mobilisering borde ta hänsyn till det svenska samhällets skarpa politik mot patriarkatet (sedan kan man önska mer, men nu talar vi relativt andra stater). Ser inte de manliga reportrarna det här?
Och det är kanske ingen slump trots allt att kvinnor i Sverige sedan 20 år är mer positiva till invandring, flyktingar och mångkultur än män. Mönstret har inte varit detsamma i övriga europeiska länder.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.