Vänstra Stranden

Om statsvetare i medier

Idag skriver jag på SvT debatt om statsvetare i medier med anledning av den debatt som dragits igång bl a på facebook.

”Naturligtvis bör statsvetare medverka i medier. Frågan har kommit upp genom en facebook-diskussion mellan några statsvetarkolleger, bl a Björn Johnsson och Jenny Madestam (som också har skrivit om saken på sin blogg) efter ett seminarium kring statsvetare och medier.

Många universitetsanställda forskare bloggar, twittrar, skriver debattartiklar, recenserar böcker och deltar som kommentatorer i olika sammanhang. Medverkan tillhör en av de tre uppgifter som alla universitetsanställda bör arbeta med – de tre är forskning, utbildning och samverkan med det omgivande samhället. Det sistnämnda kallas ”tredje uppgiften” och innebar förr att hålla offentliga föredrag, delta i paneldebatter eller någon enstaka gång medverka i TV/radio.

Sedan ett decennium tillbaka är medielandskapet helt förändrat, stora delar av tiden som forskare tillbringas på nätet där man samverkar inte bara med allmänheten utan med kolleger, forskningsnätverk och hanterar forskningsmaterial.”

Läs fortsättningen här på SvT Debatts sida.

Läs också Jenny Madestams tidigare inlägg.

Läs nu även Stig-Björn Ljunggrens inlägg i samma ämne.

Håkan Juholt om social demokrati och statens roll

Med anledning av Håkan Juholts jungfrutal finner jag anledning att påminna om två tidigare poster på den här bloggen.

Begreppet ”social demokrati” har en akademisk resonansbotten framför allt i professor Sheri Bermans arbeten, verksam vid Columbia university i New York. Hon har ägnat mycket tid åt svensk och tysk socialdemokrati och jag har tidigare skrivit om begreppet ”social demokrati” för mer än tre år sedan. Läs här.

I ett stimulerande samtal efter Juholts tal kunde TV-tittarna följa Göran Greider och Peter Wolodarski när de analyserade Juholts tal. En punkt blev huruvida Juholt, Gredier eller Wolodarski var fast i ”80-talets debatt om stat och marknad”. Med anledning av detta finner jag anledning att påminna om en tidigare post på denna blogg som hävdade att vi nog hamnat i en situation där det var dags igen, på ett högre plan, att diskutera just statens roll i svårt samhälle – igen. Juholts tal där medborgarskap spelade en stor roll kanske är det första tecknet på att den debatten kommer. Läs här.

Uppdatering kl 20.30: Att döma av kvaliteten på de politiska kommentatorerna har Juholt satt myror i huvudet på landets journalistkår. En sak har dessa kommentatorer gemensamt – de är (nästan) alla upprörda över att Juholt inte pratar om skatter. Varför skulle Juholt prata skatter inför sina partivänner, tre år före nästa val och när alla insiktsfulla bedömare förväntar sig en ideologiskt riktning? Ibland får jag för mig att dagens politiska journalister står så långt från alla de sammanhang där politik utformas att de inte längre känner igen en politiker när de träffar på en. Eller att de står så långt från vanliga väljare att de förväxlar sina egna konkurrensbehov om den smartaste analysen med ett medborgarperspektiv.

Men myrorna som hamnat i huvudet på herrar och damer kommentatorer uttrycks genom att de s k analyserna slinker än hit och än dit. En anser att det saknas nyheter, en att det är för radikalt, en tredje att det saknas besked och en fjärde att det är för många besked. Tänker dessa kommentatorer ungefär såhär: ”Men jisses då, hur skall man hantera det här, det passar ju inte in i min låda med fack – är han vänster, höger, förnyare, traditionalist? Talar han till medelklass, lantisar eller pensionärer? Och det där med Elvis, det är väl ändå väldigt töntigt? Hjälp, jag måste säga något och det snabbt.”

Juholts tal idag var riktat inåt (vilket flera kommentatorer också påpekat men inte dragit slutsatsen av) och det är fullständigt naturligt givet omständigheterna. Partiaktivister är och har alltid varit mer radikala än väljarna och t o m radikalare än vanliga medlemmar. Detta gäller moderater, socialdemokrater, folkpartister och sverigedemokrater – det kallas May’s lag och är ett av få lagliknande samband inom samhällsvetenskapen.

Om inte aktivisterna var mer ideologiska och radikala än väljarna så skulle partiet inte orka kampanja, driva frågor eller föra opposition. Därav följer att Juholt inte levererar reformförslag och åtgärder i ett tal som syftar till att definiera den plattform från vilken han kommer att utarbeta just dessa förslag. Förslag som han måste få aktivisterna att brinna för och föra ut för att i sin tur vinna sympatisörer och väljare. En partiledares första och viktigaste uppdrag är att hålla ihop partiet och skapa tilltro. Det andra är att formulera och förmedla en politisk inriktning (vara den som pekar och driver, vilket inte innebär att man själv kommer på allt).

Journalister tenderar också att glömma att socialdemokraterna av hävd är ett parti av koalitioner. I andra länder är det vanligt att denna typ av partier har officiella ”factions” som har ett reglerat inflytande i t ex omröstningar. Så har man inte haft det i SAP, däremot finns ett antal sidoorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Broderskap vars hela existensberättigande är att de organiserar medlemmar med någon gemensam egenskap (ålder, kön eller tro) i syfte att påverka partiets politik. Det är inget konstigt utan en del av organisationen. Därför kommer också socialdemokratiska partier att i sig själva rymma ett slags politisk universum, både i termer vänster-höger och t ex land-stad utan att detta på något sätt hotar partisammanhållningen.

Nätets isolerande effekt gynnar extremism

Blir individer radikaliserade av att vara på nätet? Är nätet terrorismens nya globala tummelplats? Det var några av de frågor som föresvävade deltagarna i panelen Exploring the role of new and old media in processes of political polarisation vid den nyligen avslutade International Studies Associations konferens i Montréal, Kanada.

En analys som gjorts av Sercan Gidisoglu och Kerem Rizvanoglu visade att turkiska nationalistiska partiers aktivitet på nätet huvudsakligen syftar till att sprida ideologin och bygga en virtuell gemenskap kring den egna identiteten. Syftet är alltså inte i första hand att vinna nya anhängare, att påverka politiska beslut eller att medverka i den bredare opinionsbildningen. De sajter som undersökts är också påtagligt hierarkiskt styrda och kontrollerade av en eller mycket få individer. Nätet ger ju paradoxalt nog stora möjligheter för en enskild eller liten grupp att mångfaldiga sin styrka, magnituden på verksamheten ser ut att vara mycket större än vad den faktiskt är.

En analys av The real IRA hade genomförts av Lisa McInerney. Genom en undersökning av användare inom ramen för gruppens nätaktiviteter bekräftades bl a samma totala dominans för unga män som så ofta återkommer i dessa sammanhang. Av självuppgivet kön angav 83 procent att de var män.Analysen visade också att många använde sig av multipla identiteter där samma individ kunde inta olika positioner i övertygandeprocessen för att på olika sätt radikalisera den som söker information. Agerandet hjälper också till att ge större magnitud åt verksamheten än den reella.

Den svåra frågan är om den virtuella gemenskapen på nätet är något kvalitativt annorlunda än den lokala puben. Alla i panelen tillbakavisade begreppet ”self-radicalisation” som de menade vilseledde debatten. Individer radikaliseras därför att de själva söker kunskap och information på nätet men de övertygas av andra i den virtuella gemenskapen att dela radikala värderingar. Flera jämförde de virtuella gemenskaperna med en kyrka eller ett träningsläger – eller ”varför inte en akademisk disciplin”, sa en person i publiken och log snett…

En slutsats är att radikaliseringen på nätet sker genom det enkla – men viktiga – faktum att nätet avgränsar gruppen från andra argument, värderingar och annan påverkan. Nätet har alltid två sidor – öppenhet för nyheter och världen, men också möjligheten att bilda stora kluster av individer som avskärmar sig från resten av världen. Detta var också en viktig anledning till att det var vitmakt-rörelsen och s k ”neo-nazis” som var först ut att verkligen använda nätet för att skapa virtuella gemenskaper. På detta sätt blev värderingar som var sporadiskt förekommande i varje enskilt samhälle bas för en närmast global ideologisk bas, och grupperna blev därmed allt mer ideologiskt lika.

Jag kan inte låta bli att påminna mig om en av de mest omvälvande böcker jag läst: Det är nu tio år sedan men James A Montmarquets bok ”Epistemic Virtue and Doxastic Responsibility” (1993) öppnade mina ögon för att fanatismen och fundamentalism gror ur brist på epistemisk dygd. Alltså, att fundamentalism egentligen är en intellektuell defekt som härrör sig från vars och ens vilja eller ovilja att ompröva sin position. Studierna av extremismen på nätet stärker mig i min uppfattning. Montmarquet hade rätt. (Åtminstone tills någon överbevisar mig om motsatsen.)

(Jag vet att jag försökte få ett antal doktorander på mina kurser att åtminstone läsa Montmarquets artikel ”Epistemic Virtue” i ”Mind” från 1987, men jag är inte så säker på att jag lyckades förmedla vikten av epistemisk dygd som grund för samhällsvetenskaplig metod…)

Libyen: Vems ansvar är våldsmakten?

Händelserna i Libyen – men kanske framför allt det glädjande faktum att FN:s säkerhetsråd enats om ett starkt mandat – väcker frågor om våldsmonopolets roll i internationell politik. I den panel vid International Studies Associations konferens i Montréal där jag själv deltog presenterade Tim A Zagurskie en uppsats som skapade en intressant debatt om vad vi gör med våldsmonopolet i en post-nationell värld. När de regionala aktörerna, likt Arabförbundet eller Afrikanska Unionen, får allt större betydelse för de beslut som stater sedan fattar blir ansvar för militär våldsanvändning allt svårare att utkräva.

Zagurskie pekade på att senast vi hade så starka regionala organisationer som i praktiken hade inflytande över våld och militära operationer var under perioden mellan Napoleonkrigens slut och första världskrigets utbrott, den s k Concert of Europe. Regionala maktbalanser ingår i sin tur i en global balans som inte behöver så mycket för att komma i olag – vilket var det som ledde fram till första världskrigets utbrott 1914.

Vår tid är på intet sätt densamma men betydelsen av att Arabförbundet sa sig vara positivt till en flygförbudszon över Libyen (vilket medverkade till Säkerhetsrådets beslut) men sedan markerar missnöje med den militära operation som primärt företas av Frankrike, Storbritannien och USA pekar på oklarheten i vem som bär ansvar för det våld som utövas. Zagurskies tes var att världen går emot mer av regional organisering, inte bara politiskt och ekonomiskt utan också säkerhetspolitiskt. Men så länge det är stater som har monopol på våldsmakten är de regionala organisationernas roll oklar, för att inte säga skugglik.

Min uppfattning är att FN-mandatet är bra men att den militära interventionen i Libyen måste tydligare kombineras med en politisk förhandlingsprocess t ex med Arabförbundet och andra berörda organisationer. Annars är risken att gamla motsättningar mellan väst och de muslimska länderna fördjupas och att insatsen i Libyen övergår till en lågintensiv konflikt utan tydligt mål.

Läs gärna Peter Katzensteins och Robert Keohanes (redaktörer) bok från 2007 Anti-amerikanisms in world politics. I en mening skulle jag vilja hävda att författarna förutsåg den demokratiseringsvåg som nu sveper över de nordafrikanska och arabiska regionerna då de med hjälp av massiv empiri visade att misstänksamheten mot amerikanska motiv för demokratisering inte var detsamma som misstänksamhet mot demokrati – tvärtom. Tillsammans med Ulf Bjereld recenserade jag den i DN för fyra år sedan (borttaget från DN) men något kan du läsa här.

Med en liten dos multikulturalism

Finns det någon annan väg för statlig integrationspolitik än multikulturalism eller krav på assimilering? Ja, den frågan hängde över panelen ”Race, racism and policy” vid International Studies Associations årliga konferens, denna gång i Montréal, Kanada. Panelens ordförande och discussant (ung. kommentator) Brett S Heindl valde att ställa den impertinenta frågan varför stater alls skall ha en integrationspolitik – ”Är integration överhuvudtaget statens ansvar?”

En av paneldeltagarna tog sin utgångspunkt i just Kanadas speciella modell för invandrarpolitik, den multikulturella modellen. I hennes arbete framstod den multikulturella modellen som delvis byggs på rastänkande – som skiljer sig från rasism genom att det inte ger sken av att ha en vetenskaplig grund. I en europeisk kontext skulle jag säga att rastänkande är detsamma som diskussionen om ”kultur”. Hon menade att rastänkandet kom fram genom en bristande logik i multikulturalismen eftersom skillnader upprätthålls – i namn av att man vill motverka homogenisering – vilket leder till att man måste acceptera många nationalismer på samma territorium.

En annan av paneldeltagarna föreslog att begreppet ”xeno-racism” borde användas för alla de former av politik som bygger på att utlänningar/främlingar (foreigners) betraktas som ett hot. Han hävdade att situationen efter 11 september 2001 kännetecknades av xeno-rasismen pånyttfött rastänkandet. Det finns inga belägg för att t ex muslimska grupper är mindre lojala till den stat där de är medborgare, menade han, och stödde sig på undersökningar från Kanadas SCB (Statistics Canada) som visar att kanadensiska muslimer är lika nöjda med sina liv som protestantiska, och att dessa båda grupper är de mest nöjda.

Enligt en av paneldeltagarna har invandrare från s k stateless states (områden som inte erkänns som stater) lättare att assimileras som medborgare i ett nytt land än invandrare från suveräna stater. Om detta är generellt gällande borde staters stöd till nyinvandrade differentieras på ett helt annat sätt än vad som är vanligt idag. Och frågan kan också ställas – vilket också gjordes – vem och vilka som skall stå för det stödet. Är det verkligen statens uppgift att ”integrera” nyanlända presumtiva medborgare? Och hur bör vi se på den offentliga policyn gentemot nyanlända givet att vissa är flyktingar som stater som ger skydd från förföljelse och andra är invandrare som söker ett nytt liv och en framtid?

I diskussionen framstod det mer och mer som om multikulturalismens roll har varit att agera motkraft mot den rasism och det rastänkande som hela västvärlden sedan 1945 distanserat sig ifrån. Frågan är om den motkraften har samma effekt idag som på 1970-talet? Och, bör stater överhuvudtaget ha en policy som berör hur medborgarna skall leva med varandra? Det tentativa svaret i panelen var att det var nog bättre med en dos multikulturalism än inget alls. Varför? Om staten skall ha ansvaret så finns det knappast någon annan väg att gå i ett liberalt och demokratiskt samhälle. Alla andra statliga alternativ blir auktoritära eller diskriminerande. Återstår i så fall den amerikanska modellen, att staten inte lägger sig i alls. Från Kanadas horisont tycktes det inte vara någon bra idé.

Juholt: Att vara känd är inte tillräckligt

Den utkorade ledaren för socialdemokratin Håkan Juholt anses av journalister vara alldeles okänd. Beviset för det är att man säger det. Eller går ut på sta’n och frågar lite folk. Att flera stycken då känner igen honom som försvarspolitiker (!), en som vill bli socialdemokratisk partiledare eller riksdagsman/politiker låtsas journalisterna inte riktigt om. Istället tar man fasta på de uttalanden som säger att Juholt är ”helt okänd”.

Tre år före det val där den borgerliga alliansen övertog regeringsmakten (2006) ansåg en tredjedel av väljarkåren (33 procent) att Fredrik Reinfeldt var ”helt okänd” för dem. Detta var samma höst som Reinfeldt valdes till partiledare för Moderaterna. Tre år före Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen (2010) svarade nästan hälften av väljarkåren (43 procent) att Jimmie Åkesson var ”helt okänd” för dem. Vid den tidpunkten satt Sverigedemokraterna redan i nästan hälften av landets kommunfullmäktigeförsamlingar och hade bevakats intensivt inför valet 2006.*

Allmänt sett har män bättre kunskap och kännedom om enskilda politiker än kvinnor (utom <30 år) och äldre bättre kunskap än yngre. De s k partiledareffekterna (ung. att vi röstar på ett parti för att vi gillar partiledaren) är i Sverige mycket små och borde rationellt sett vara underordnade för ett parti som står inför ett partiledarval.

Ibland tror jag att svenska journalister numera är så obekanta med folkrörelser, föreningsarbete och organisationer som inte är mediehus eller PR-byråer att man inte riktigt förstår vad en partiledare är bra för. Jag kommer aldrig att glömma den opponent som ställde en disputand den impertinenta frågan ”Har kandidaten någon gång varit medlem i ett politiskt parti?” och när svaret ”Nej” kom log opponenten sardoniskt och sa ”Jag förstår det”. Avhandlingen behandlade interna partipolitiska processer och det var således uppenbart att författaren sett allting utifrån och utan att fullt ut förstå innebörden i det han iakttagit.

En partiledare skall hålla ihop partiet, utgöra en inspiration för aktivisterna, peka ut en riktning för det politiska arbetet och kunna tala så att sympatisörer, medlemmar och väljare förstår. Det är de grundläggande kvaliteter som alla partier önskar av sina ledare. Legitimitet och förtroende inåt i organisationen är fortfarande centralt även om mediala egenskaper betyder allt mer. Att gå hem i TV är inte ett tillräckligt villkor för en bra partiledare, men att INTE gå hem i TV kan vara vad som fäller en ledare som inte upplevs förmå att uppfylla partiets politiska mål – som alltid är politiskt inflytande och ytterst regeringsmakt.

Jag vet inte om Håkan Juholt blir socialdemokraternas frälsare, men en sak vet jag, förklaringen till succé eller misslyckande ligger inte i huruvida folk på torgen idag känner igen hans bild och kan berätta vad han heter.

*Oscarsson, Henrik (2007) ”Partiledarkännedom” ur Holmberg, S och L Weibull (red) Skilda Världar, SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Noterar att jag och kollegan Oscarsson ironiskt nog suttit och plitat på samma tema ikväll 🙂

Vad skall vi med staten till?

Har vi blivit mogna att på nytt och på allvar diskutera statens roll och den politiska synen på statsmakten? Ja, det var den fråga jag tog med mig från dagens seminarium ”Politik – mer än åtgärder” som hade förre skolministern Bengt Göransson och hans bok ”Tankar om politik” i centrum. Det är alltid en fröjd att lyssna på Göranssons formuleringskonst och på hans klokskap. Han har en förmåga att tydliggöra abstrakta sammanhang på ett sätt som jag saknar hos dagens politiker.

I debatten framstod det dock alltmera som att vi alla var rörande överens om att det fanns stora problem med både kundperspektiv, skattebetalarperspektiv och köp-sälj-modeller liksom med att prioritera vad som i realiteten blir en valfrihet för några och ett tvång för andra. Att förändra systemen är dock lättare sagt än gjort, den inre logik och rationalitet som uppstår är inte lätt att rå på utan en statsmakt som har mer makt än de flesta av oss vill att den skall ha.

Och då uppkommer den intressanta frågan, vad skall vi med staten till? Göransson kallar sig folkrörelsesocialist och anti-etatist och i detta tror jag honom. Hans svar ligger därför i organisering av basen (alltså gräsrötterna) men i dagens individualiserade samhälle och virtuella medielandskap är det svårt att göra det utan att konceptet måste transformeras rejält. Som några av oss konstaterade redan före seminariet är möjligheten till s k parallella världar idag större än kanske någonsin tidigare. Genom att använda sig av selektiva informationskanaler och ägna sig åt vad Manuel Castells kallar ”self mass-communication” kan vi undvika att konfronteras med uppfattningar och argument som ifrågasätter de egna föreställningarna på något grundläggande sätt.

När jag läste grundkurserna i statskunskap i mitten av 1980-talet var frågan om synen på staten mycket aktuell. Den liberala vågen i politiken hade förnyat frågorna om statsmakt, våldsmonopol, eliter och medborgarskap. Studiekamrater skrev uppsatser om olika partiers syn på staten, jämförde statsuppfattningar i europeiska länder och diskuterade t ex reklam i TV utifrån statsperspektivet. Och en av klassikerna inom mitt område, ”Bringing the state back in”, kom ut. Frågan är om pendeln är tillbaka och vi att vi återigen på allvar bör problematisera statens roll i politiken?

Frågor som internetövervakning, marknadsmekanismer, avreglering i offentlig sektor, europeisk integration och försvarets professionalisering är alla exempel på processer som rimligen borde påverka vår syn på staten och medborgarskapet. Frågan kan tyckas enkel och besvarad för länge sedan. Men enkelheten bedrar. Sådana frågor måste alltid ställas eftersom kontexten varierar. Är det kanske dags att åtminstone vi statsvetare återigen tar tag i empiriska problematiseringar av vårt vanligaste forskningsobjekt – staten?

Dags för ”Bringing the state back in – återkomsten”.

Björklund pratar aldrig om forskarutbildning

En kollega påpekade häromveckan att han inte hört vår högskoleminister Jan Björklund nämna forskarutbildningen i ett enda tal han hållit sedan utnämningen. I förrgår nämndes ”forskarutbildning” i alla fall i ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet, nämligen beskedet om att lärare skall få möjlighet att ta en licentiatexamen i sitt ämne eller i ämnesdidaktik (två-årig utbildning på forskarnivå) och sedan efter fyra års arbete kunna bli ”lektor”. Hela syftet är att ”höja kvaliteten” i svensk skola.

Det är symptomatiskt att när nu forskarutbildningen* kommer på tal från departementets sida så är det som ett instrument för att höja kvaliteten i svensk för-, grund- och gymnasieskola. Inte för att utveckla vetenskapen, nå forskningsfronten eller förbättra kompetens och kunskapsnivå i vårt land. Det privata näringslivet verkar inte värdesätta forskarutbildning, medan däremot offentlig sektor (likt skolan ovan) anser sig behöva denna den högsta av alla examina i sina led.

Antalet antagna doktorander sjunker reellt sedan tio år och antalet examina har nu också börjat minska. Genom införandet av Bolognasystemet skapades en längre väg till en doktorsexamen. I praktiken måste man nu ha en Masterexamen (fem år studier) för att kunna konkurrera om en doktorandplats, och för många är det t o m ytterligare arbete t ex som forskningsassistent där man skriver artiklar ihop med sin projektledare som krävs. Väl på forskarutbildningen är det inte tre år som gäller – som tänkt enligt Bologna – utan istället fyra år. Och nu har allt fler forskarutbildande institutioner börjat återskapa ett kurspaket avpassat för studier på forskarnivå trots att tanken med det extra masteråret var att ”flytta ned” forskarutbildningens kursnivå till masternivån.

Eftersom resurserna för utbildning på forskarnivå är små uppstår allt fler forskarskolor av multidisciplinärt snitt, ett system som är gynnsamt för inlärning men som rimligen kräver större resurser för att upprätthålla kvalitetsnivån i varje enskilt ämne än om ämnet driver en egen forskarutbildning. Resultatet blir en utslätning av spetskompetens. (Men då satsas en massa miljoner på män som har sina lagrar bakom sig, gör mer av samma sak och knappt kan göra av med pengarna istället.)

Med autonomireform och avskaffad reglering av kompetensnivåer vid landets högskolor och universitet lämnas forskarutbildningsämnena ut på en marknad där ”mina” doktorander skall konkurrera med ”dina” doktorander i samma ämne men på annan högskola/universitet istället för att poola resurser och samarbeta med sikte på högsta kvalitet inom ämnet. Utbildning på forskarnivå bedrivs för att utveckla och upprätthålla hög vetenskaplig kompetens på alla områden i samhället, för att stimulera till innovation och kreativitet och för att skapa upplysning och en bättre värld. Och för en genuin forskare/lärare vid universiteten är det sanningssökandet som står i fokus, inte att hamna högre i rankningen än systerinstitutionen, trots att incitamentsstrukturerna håller på att pervertera många bland oss.

Jag tror att kollegan har rätt. Jan Björklund har inte pratat om forskarutbildningen. Och jag tror det är symptomatiskt för det bristande intresse för politiken inom högre utbildning som regeringen visar. Allt skall lösa sig (där också) genom avreglering, outsourcing, autonomi, konkurrens och upphandling.

Det är så lätt att riva sönder ömtåligt balanserade system som byggts upp över decennier. Jag tror inte alls att Björklund förstår vad han medverkar till – men det kommer framtida generationer att bittert få erfara.

* Sedan Bolognasystemet infördes för fyra år sedan heter det egentligen ”utbildning på forskarnivå”.

Göteborg behöver FORTFARANDE en stadsarkitekt (eller fler!)

Efter dagens Västnytt där ett arkitektupprop till stöd för en göteborgsk stadsarkitekt lanseras kanjag inte låta bli att återuppliva ett av mina gamla inlägg i just denna fråga, från april 2009. Mats Arnsmar som citeras nedan har idag fått sällskap av en stadsbyggnadsdirektör (Bengt Delang) som såvitt jag förstår inte vet någonting alls om stadsbyggnad utan har sin meritering som regementschef. Han har den klassiska kommentaren att det är ”bra att frågan diskuteras”. Tja, varför då undrar man? Diskussion skall väl inte föras för sin egen skull utan i ett syfte.

Jo, vi behöver visst en stadsarkitekt i Göteborg!

– För mig är helheten det viktiga. Därför tror jag inte på idén med en stadsarkitekt. Staden är så mycket mer än vackra byggnader.

Så säger Göteborgs byggnadsnämnds nye ordförande Mats Arnsmar (s) till GP:s Gunilla Grahn-Hinnfors i påskaftonens papperstidning. När jag läser det blir jag både arg och ledsen. Ledsen för att socialdemokraterna inte alls tycks förstå vad stadsplanering och stadsbyggnad handlar om idag, arg för att en person med så uppenbart svaga kunskaper inom området skall vara den som bestämmer om det. Det är mycket möjligt att jag har fel på båda punkterna; socialdemokraterna kanske exploderar i en satsning på stadsförnyelse och insikter om urbanitet och Mats Arnsmar kanske visar sig vara både kompetent och begåvad inom området, men tillåt mig tvivla. Så, tills motsatsen är bevisad, så står Arnsmars uttalande som en symbol för den genuina dövstumhet kring stadsplanering, urbanitet och byggnadspolitik som kännetecknat socialdemokratin sedan miljonprogrammets dagar.

Inte så att landet inte behövde nya bostäder, tvärtom, det var vägran att lyssna på tiden, att lägga örat mot marken, som jag kritiserar. De flesta insatta visste redan i slutet på 1960-talet att miljonprogrammet var en överproduktion och en stadsplaneringsmiss av stora mått. Men socialdemokrater med rötter bland utedass och tuberkulos ville inte lyssna på de nya politiska stämningar som smugit sig in. Tack och lov hann tiden i fatt en del projekt, som t ex att spränga bort större delen av Annedal, norra Landala och den s k Tjänstemannastaden för en tunnel med en stadsmotorväg…

Mats Arnsmar vill blanda in ”beteendevetare” och ”naturvetare” i stadsplaneringen. Så trevligt för dem. Men några samhällsvetare som t ex kulturgeografer och sociologer eller någon som vet något om kulturmiljövård får inte plats. Och arkitekter lägger han till. Roligt för dem att få ägna sig åt sitt yrke.

Vet Mats Arnsmar att stadsplanering och urbanitet är ett av de absolut hetaste områdena inom modern samhällsforskning just nu? Vet han att mängder av människor, mellan 20 och 40 sådär, är djupt engagerade i frågor om staden och det offentliga rummet? Har han noterat att grupper som ”Reclaim the Streets” ersatts av en bred debatt om hur vi lever i staden och YIMBY? Om han hade varit det då hade han väl rimligen förstått att en stadsarkitekt är den resursperson som på ett långsiktigt och insiktsfullt sätt kunnat koordinera, leda, utreda och hantera de politiskt heta stadsbyggnadsfrågorna i Göteborg.

Särskilt tänkvärt för en socialdemokrat idag eftersom storstäderna i nästa val kommer att sitta på mer än hälften av Riksdagens mandat. (Syftar alltså på valet 2010 och där såg vi ju hur det gick för S i storstäderna. Anm 110301)

Läs även vad jag skrivit tidigare om stadsarkitekt.

(Originalpost publicerad 12 april 2009)

Tågkaoset hotar framtida utveckling och tillväxt

– Ja, vi har ju en infrastrukturminister som undrar vad göteborgarna skall i Borås och göra och som tror att om tågen körs av Veolia istället för av SJ så kommer de i tid.

Så sa tågmästaren på mitt tåg häromdagen à propos problemen med infrastrukturen i Sverige. Han gjorde sig just klar inför ankomst till Göteborgs Central, själv 55 minuter sen med en hel vagn passagerare som bokats om och som därför var närmare tre timmar sena. Dessförinnan hade han fått dela ut Fanta och Cola samt smörgåsar eftersom ingen mat kommit med tåget till dem av oss som beställt det. Vagnen hade nämligen satts in på kort varsel då vår ursprungliga vagn tagit bort från ett annat – även det kraftigt försenat – tåg. Han pratade med oss och suckade lite uppgivet, vi log och försökte komma med uppiggande tillrop som ”sämst underhåll i Europa” och ”det är ju så kallt ute”. Jag såg att han tyckte situationen var påfrestande och tänkte att han var typen som tar påfrestningar med galghumor. Kanske var han göteborgare…

Men infrastrukturproblemen är värre än såhär. Vi som individer hittar oftast sätt att hantera återkommande hinder: vi kringgår dem och vi ändrar beteende. Frågan är bara vilka konsekvenser detta hanterande får för samhället i stort. Katrine Kielos skrev så klokt för en tid sedan att ”(M)änniskor som aldrig förr har haft så mycket pengar, sitter plötsligt på tåg som inte går.” Vad gör man då med sina pengar? Köper ny bil. Åker till Thailand. Går på restaurang. Renoverar köket. Alltså – konsumerar. Individuellt.

En väninna berättade om en person som försökt sälja sitt hus utanför Stockholm men får för lite för det (givet vad de gav) eftersom alltför få vill bo så att man är beroende av tågförbindelserna… Kontentan blir att personen söker annat jobb, inte i Stockholm utan i mindre stad, bilpendling, lägre betalt och sämre framtidsmöjligheter, men allt annat är ohållbart.

Själv låter jag alltsomoftast bli att åta mig uppdrag i Stockholm, jag överväger allvarligt att avsluta ett av mina längre uppdrag där och jag är inte alls pigg på att resa till övriga landet för att medverka i olika arrangemang. Varför? Därför att den tid som i praktiken går åt ofta är dubbelt så lång som den tid jag avsatt. Därför att hemkomster 3-6 timmar efter utsatt tid, utan riktig mat eller värme, påverkar nästa arbetsdag på ett oacceptabelt sätt. Därför att den service med radio, mat och byten som skall fungera alltmera sällan gör det. Den s k tredje uppgiften för universitet och högskolor (att samverka med det omgivande samhället) blir därmed allt mer Göteborgscentrerad för mig.

För min individuella del är detta inget bekymmer. Jag blir mer närvarande för kolleger och studenter, jag hinner forska mer och jag hinner ägna min familj mer tid. Men jag är övertygad om att allt fler tänker som jag. Vi får negativa cirklar där människor med kvalificerade kompetenser av olika slag – de kan vara praktiska eller teoretiska – i allt mindre utsträckning är flexibla. Tillväxten påverkas, mångfalden minskar och kreativiteten sjunker. Människor vill röra sig (resandet går uppåt) och regeringens uppfattning är att man skall söka jobb många mil hemifrån. Priset får idnvidien betala. Inte alla har som jag ett alternativ. För andra är det stress-sjukdomar och lite tid med barn och familj som blir resultatet. Vi vet också att vår fysiska hälsa påverkas av stress.

Hur kan vi ha en regering som så hårdnackat vägrar inse att investeringar i infrastrukturen är en investering i framtiden? Hur kan vuxna och välutbildade människor inbilla sig att tågen kommer i tid bara det står något annat än SJ på vagnssidan? Hur kan moderna ministrar förlita sig på privat företagsamhet inom ett område där de allra flesta är överens om att det torde råda ett s k naturligt monopol?

Jag förstår inte att Alliansregeringen så konsekvent vänt moderna, tekniskt avancerade och framtidsorienterade infrastrukturlösningar som snabbtåg, utökat underhåll, sammanhållen trafikpolitik och fler spår ryggen. Infrastrukturen och särskilt järnvägen kräver en blocköverskridande långsiktig överenskommelse som sätter landets tillväxt, medborgarnas utveckling och samhällets rationalitet i första rummet. Bort med ideologiska låsningar där moderata ministrar verkar ha fått beröringsskräck med allt som heter kollektiv samordning.

Läs Enn Kokk om Posten och naturliga monopol m fl. Läs också min tidigare artikel om tåg och avreglering (SvD). Läs fler bloggar om tågkaos. En märklig kommentar kommer från KD-riksdagsledamoten Enochson. Hon anser att SJ:s styrelse skall bytas ut. Som att skjuta på pianisten när man inte gillar musiken.

En hel blogg om tågkaos, förseningar och pendling, Tågpendlaren.