Politik och demokrati i krisens Europa

Måndagen den 28 oktober hade jag förmånen att få medverka vid en fortbildningsdag för gymnasielärare i Göteborg, anordnad bl a av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Jag höll en föreläsning om om politik och demokrati i relation till den europeisk krispolitiken. Nedan publicerar jag det textunderlag jag använde, det muntliga framförandet var något utvidgat i relation till texten. (Ber om överseende med att denna text är skriven för det talade ordet.)

”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”. Så skriver Karl Marx och Friedrich Engels i den politiska pamfletten ”Det kommunistiska manifestet” som utkom år 1848. De syftade inte på spöke i vardaglig mening utan istället en vålnad, en ande som påverkade och berörde allt som den kom i beröring med. I vårt Europa, och då Europa i bredare mening än EU:s 28 medlemsstater, ser vi också skrämmande vålnader torna upp sig. I södra Europa har människor blivit av med sina arbeten i en alldeles extrem omfattning, stater dignar under skulder och räntor, unga människor emigrerar för att söka arbete norrut och ovanpå det anländer nödlidande flyktingar till Europas kuster från Nordafrika, Mellanöstern och Afrikas Horn. Många debattörer har pekat på hoten mot EU-systemet, mot euron, mot demokratin och på populismens utbredning. Men parallellt med detta ser vi också demokratiska system som inte bryter samman, regeringschefer som väljs om, kollektiva beslut som stödjer de stater som pressas hårdast, öppna gränser och mottagningsförhållanden för migranter som i många länder är goda och en relativt sett hög europeisk utbildningsnivå. Bilden är inte svart-vit, inte enkel och inte självklart tolkningsbar.

Jag uppfattar trots allt situationen i Europa idag som stabil, men sårbar. Stabil därför att det finns ett regelverk som alla EU:s stater kommit överens om och som utgör grundvalen för samarbetet. I detta regelverk finns t ex den fria rörligheten som en grundsten men också de demokratiska valen till Europaparlamentet. Stabilt också därför att de stora länderna med relativt hög välfärd har regeringar som stödjer medlemskapet fullt ut, länder som Tyskland och Frankrike har inte visat någon vilja att förneka grundsatserna i det europeiska samarbetet. Men stabilt också därför att EU spelar stor roll som kollektiv makt gentemot USA, de afrikanska länderna och Ryssland. Endast som ett kollektiv kan de europeiska länderna hantera t ex frihandelsavtal, biståndsinsatser och maktpolitik i den europeiska periferin. Stabilt också därför att Europa fortfarande utgör en ö av ekonomiskt välstånd, välutbildad befolkning, fredliga politiska omständigheter och god infrastruktur jämfört med t ex Nordafrika eller Västasien.

Men Europa är också sårbart. De demokratiska institutionerna utsätts för stark press i form av ekonomiska skulder och ränteutgifter av gigantiska mått, arbetslöshet, minskande tillväxt och risken för en förlorad ungdomsgeneration. Men demokratin utsätts också för stark press inifrån sig själv. Många valda politiker tvingas fatta beslut som försämrar befolkningens standard och förutsättningar för framtiden inte därför att de ideologiskt valt det utan därför att yttre krafter – läs EU och den europeiska riksbanken – kräver det. Folket tappar förtroende för politikerna dels därför att de inte själva råder över situationen i landet, dels därför att de fattar beslut som direkt försämrar medborgarnas liv. När det framgår att finansiella aktörer som banker och andra finansföretag som säljer och köper valuta, aktier och obligationer inte behöver betala för de ekonomiska risker de tagit blir medborgarnas frustration ännu större. Tilltron till demokratin i meningen ett politiskt system för förhandling, avvägning och öppen diskussion som leder till förnuftiga beslut i kollektivets intresse sjunker. Grupper som misstror demokratin samlar stöd, partier som föreslår enkla lösningar ökar sin mobilisering och medborgarnas vilja att medverka i demokratiskt beslutade processer minskar.

Men Europa är sårbart också därför olika delar av kontinenten genom sin historia hämmas och påverkas på väldigt olika sätt. Härförleden drev den finska regeringen krav på att Grekland skulle ställa säkerheter för de lån som de olika euro-länderna ger till den krisande grekiska staten, och så blev det också. För något år sedan tyckte två tredjedelar av de finska medborgarna att Grekland inte skulle få mer i lån av euro-länderna. En motsättning mellan syd och nord kan anas. De ekonomier som krisar mest idag är vid sidan av Italien de länder som styrdes av fascistiska och auktoritära diktaturer till bara för 35 år sedan. Statsbyggnadsprocessen har i de sydeuropeiska länderna inte haft samma förutsättningar som i Sverige eller för den delen Nederländerna. De södra delarna av Europa har också varit viktiga mottagare av EU-stöd i olika former redan tidigare, och utvandringen från framför allt Italien och Grekland norrut var länge stor. I de sydöstra delarna av den europeiska unionen återfinns stater som demokratiserats ännu mer nyligen och där de sociala klyftorna inom länderna är med europeiska mått mätt hisnande. I länder som Rumänien, Kroatien, Ungern och Bulgarien finns grupper av medborgare som mer eller mindre helt ställts utanför ett verkligt medborgarskap – inte bara på grund av allmän fördomsfullhet utan också institutionellt genom diskriminering och därmed inte haft möjligheter till skolgång, arbete och bostäder på samma villkor som andra medborgare. Framför allt gäller det stora romska befolkningsgrupper, men även andra medborgare befinner sig i liknande situationer. Motsättningar mellan regioner i Europa som präglas av nationell jämlikhet och de som tvärtom kännetecknas av stor spridning av ekonomiska tillgångar, utbildning och rättigheter kan också anas.

Den välkände tyske professorn i sociologi Jürgen Habermas påminde i en föreläsning i våras i Leuven i Nederländerna om vad begreppet solidaritet innebär. Solidaritet är ingen moralisk fråga eftersom moraliska förpliktelser handlar om att efterleva en etisk norm, det är normen som är det centrala. Moral är inte avhängig vem den andre är utan hur den etiska förpliktelsen ser ut. Däremot är solidaritet en fråga om ömsesidighet, om delade intressen och lånsiktiga utfästelser för någon gemensamt. Habermas menar att om den monetära unionen med Euron skall överleva – och med den skulle jag säga det europeiska projektet såsom det ser ut nu – så krävs det mer än lån till stater som inte klarar sina skulder för att de skall bli starka och kunna konkurrera på egna villkor igen. Det finns inget moraliskt rätt i att låna ut pengar till den som levt över sina tillgångar tycks han mena, det är helt fel argument för en gemensam europeisk politik mot krisen. Istället är det solidaritet som krävs. Och med solidaritet menar han en gemensam insats med utgångspunkt i ömsesidigt delade politiska utgångspunkter, utgångspunkter som innebär att vill Europa främja tillväxt och konkurrenskraft globalt som måste det ske som en aktör inom ramen för euro-zonen. Och, vilket är det som är utmanade i vad Habermas säger, det kräver att Tyskland och många andra länder också accepterar ekonomiska förluster för den egna ekonomin och de egna medborgarna på både kort och lite längre sikt. Allt i syfte att säkra tillväxten och välfärden i ett verkligt långsiktigt perspektiv. Den europeiska diskussionen befinner sig dock inte riktigt där jsut nu. Snarare är det de moraliska argumenten som är mest frekventa medan den genuina solidariteten lyser med sin frånvaro – möjligen därför att det faktiskt inte finns de djupt liggande delade politiska perspektiv som solidariteten kräver. Båda de sårbarheter som jag målade upp innan – alltså misstron mot demokratin och de regionala spänningarna inom EU – är menar jag en förklaring till att de delade politiska utgångspunkterna faktiskt inte finns där och kan utgöra en grund för verklig solidaritet.

Om vi vänder blicken mot medborgarna och de stämningar och uppfattningar som finns bland dem så tänkte jag uppehålla mig något dels vid vad vi kallar euroskepticismen, vilket alltså är en skeptisk eller negativ hållning gentemot hela det europeiska integrationsprojektet, dels vid den politiska populism som blivit ett permanent inslag i europeisk politik sedan 1990-talet.

Svenska folket var till skillnad mot många andra länder som anslöt sig efter kalla krigets slut skeptiska till EU redan vid inträdet. Så sent som 2005 var också fortfarande 38 procent av svenskarna emot det svenska medlemskapet i EU, vilket faktiskt var samma nivå som i samband med folkomröstningen 1994. Direkt efter inträdet steg motståndet kraftigt i Sverige och 1996 var mer än hälften av svenskarna emot medlemskapet i EU. Det är först under senare delen av 00-talet som stödet för EU-medlemskapet ökat till mer än hälften av den svenska befolkningen (53 procent år 2010).

Attityden till euron har dock blivit väldigt mycket mer negativ de sista åren, något som antyder att ytterligare fördjupning av det europeiska samarbetet är nog inte något folkligt förankrat projekt i Sverige. Och den trenden är europeisk, stödet för EMU har inte varit så lågt som nu i de mätningar som finns sedan 2006, endast 51 procent av EU-medborgarna tror på den europeiska monetära unionen. Och mest negativa är svenskar och britter där nästan 80 procent är emot.

Nyttan med det europeiska projektet anser svenskarna framför allt ligger inom det som rör utbildning, forskning och brottsbekämpning. Starkast negativa känslor upplevs istället i relation till ekonomi, invandring och bristen på nationell självständighet där EU anges ha haft en negativ betydelse.

Men synen på det europeiska samarbetet är inte längre en enkel fråga om för eller emot. Grundhållningen i Sverige är pragmatisk, vi är en del av EU på gott och ont. Inte mer med det. Men det finns absolut inget stöd för en fördjupning eller utvidgning av samarbetet inom Europa i mer generella termer. Samtidigt anger 80 procent av EU:s befolkning att den ekonomiska krisen måste tacklas på EU-nivå och nästan alla anser också att det är ekonomin och arbetslösheten som är de två största problemen i den europeiska unionen.

Jag skulle säga att skepticismen mot det europeiska projektet handlar om att människor upplever vanmakt avseende inflytande över de stora globala eller regionala ekonomiska förändringarna och reagerar med att dels vilja se en överstatlig kraft som agerar mot hoten, dels mer makt åt de egna politiska preferenserna på nationell nivå. På så sätt kan paradoxen att vi européer tycker att EU:s viktigaste fråga att lösa är ekonomi och arbetslöshet samtidigt som stödet för det som är EU:s sätt att lösa dessa frågor – den gemensamma valutan – sjunker kraftigt, fås att gå ihop.

Ett flertal partier inom Europa samlar sig nu inför Europaparlamentsvalen, i Sverige den 25 maj 2014, i syfte att mobilisera väljare på frågor som rör kritik av den Europeiska Unionens grundläggande idéer om ökad integration på alla områden och lika rättigheter för alla medborgare. Partier som Front National i Frankrike eller Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna är kända förespråkare för nationell suveränitet, men även konservativa partier som Tories i Storbritannien och Moderaterna i Sverige beskriver idag EU med större distans och mindre entusiasm.

Geert Wilders talar om en europeisk vår och ett Europaval skall innebära ett genombrott för den europeiska patriotismen och Marine le Pen, som leder Front National, använder begrepp som ”extrem-atlantist” för att beskriva den f d franske presidenten Nicholas Sarkozys syn på samarbetet mellan USA och Europa. Detta med anledning av den s k NSA-skandalen om avlyssning av europeiska ledare. Hon kräver att den franska suveräniteten återställs även i cyberspace. Vi ser alltså en rörelse i nationalistisk riktning inom olika områden – allt från invandring till internet. Xenofobi, populism, misstro och distans är inte längre en fråga om vänster och höger utan snarare om nya politiska skiljelinjer. En sådan skiljelinje ser vi i termer av motsättningen mellan just transnationella system som EU – och alla de nätverk och överenskommelser som EU initierar – och å andra sidan nationalstaterna och den maktbas som finns där. Den nationella suveräniteten blir utgångspunkten för såväl patriotism som universalism – välfärdsstaten blir ett nationellt projekt, internet blir en yta för nationell suveränitet och kraven på ekonomisk makt åt de egna regeringarna ställs i motsättning till ett ansiktslöst finanskapital som snurrar allt snabbare runt jorden i jakt på ökade vinster.

Den återfödelse av nationella tankeelement som frodas framför allt bland de populistiska partierna är emellertid inte alls ny. Den ekonomiska krisen ger den bara extra bränsle för att mobilisera medborgare vars politiska system sedan länge tappat kontakten med de intressen och de krav som dessa medborgare för fram. De politiska partierna förmår inte längre samla och artikulera dessa intressen, de är idag tomma kanaler på samma sätt som många industribyggnader i vårt land står kvar som ruiner långt efter det att produktionen flyttat någon annanstans. Regeringarna är pressade mellan folkliga krav på ökad jämlikhet, full sysselsättning och ökade möjligheter att leva sitt liv utanför de traditionella livsstilarna å ena sidan och europeiska och ekonomiska krav på konkurrens, styrning och effektivitet i alla offentliga verksamheter. I denna rävsax står populisterna fria – de kan erbjuda allt åt alla. De kan mobilisera medborgare vars traditionella partiidentiteter sedan ett par decennier urholkats rejält för alla de värden som politiken en gång stod för: frihet, jämlikhet och broderskap. Och de behöver inte ta hänsyn till traditionella ideologier som konservatism, liberalism och socialism eftersom alla andra partier trängs i mitten på den politiska skalan. För de populistiska partierna är därmed scengolvet fritt. Med de större mittenpartierna – de strax till höger och de strax till vänster om mitten – hopsamlade på en liten upplyst plätt mitt på den stora scenen i auditoriet är det fritt fram för populisterna att agera såväl bakom, framför som vid sidorna av de befintliga regeringarna.

I huvudsak har dessa populister utgjorts av national-konservativa partier. Partier som är nationalister men också tror på naturlig ordning, auktoritet och hierarki, partier som önskar social kontroll snarare än liberala livsstilar och partier som förespråkar homogenitet snarare än motsatsen. Men här finns också liberal-populister, partier som förespråkar en närmast nyliberal ekonomisk politik men samtidigt har en konservativ och auktoritär syn på familj, nation och arbete. De här partierna har inte, på tvärs mot allt vad ni hör i medierna, gjort någon stark europeisk frammarsch ”just nu” som det brukar heta. Deras genombrottstid var 1990-talet. De flöt fram i kölvattnet på det kalla krigets slut och tog vid där den stora ideologiska kraftmätningen mellan kommunism och demokrati övergick i demokratins seger. De levde högt på en europeisk politik som hade lagt de gamla ideologierna åt sidan och som koncentrerade sig på effektiv förvaltning av det moderna samhälle som efterkrigstidens politiker och medborgare byggt upp.

Under 00-talet och 10-talet har en del av dessa partier gått under, nya bildats och en del gått fram. En del har gått både fram och tillbaka, en del har varit regeringsunderlag och andra t o m tagits in i regeringen. Opinionsundersökningar är aldrig detsamma som demokratiska val något som medierapporteringen inte alltid tar hänsyn till. Men utvecklingen är snarast den att de nationalistiska element som var i princip frånvarande inom de politiska systemen under hela efterkrigstiden nu är tillbaka. Och de är tillbaka för att stanna. Förklaringen till att de utgör grund för en egen partifamilj är att de ideologiska element som utgör grunden för partierna – den etniska nationalismen och den auktoritetstroende konservatismen – inte får plats i den politiska diskursen i Europa idag. Den har helt enkelt inte varit välkommen i övriga partier. Och vi skall komma ihåg att i verkliga val har dessa rörelser med något enstaka undantag aldrig nått framgångar av den typ som de stora socialdemokratiska eller kristdemokratiska partierna gjort och inte heller varit uthålliga regeringspartners. Det verkliga hotet från populismen är om och när den blir legitim politik i demokratierna i Europa, när de stora partierna i opportunismens och demokratins namn anammar den och gör den till sin. Då har vi anledning att frukta för både demokratin själv och för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Hoten mot den europeiska stabiliteten och demokratin utgörs alltså inte av vare sig euroskepticism i sig eller av populistiska partier i sig. Istället är det en demokratisk utveckling med nya politiska skiljelinjer, bristande koppling mellan institutioner och medborgare och stela politiska partier utan ideologisk kompass som är det verkliga hotet mot europeisk demokrati. Det spöke som vandrar i Europa idag är alltså demokratin, en utsatt, vantolkad och exploaterad demokrati som kräver upprättelse.

Ekonomisk röstning en gång till: Aktieägare röstar till höger?

Ekonomisk röstning är ett begrepp som ofta återkommer både i politiska analyser och i partiernas strategiska tänkande. ”Plånboksröstning” kallas det ibland, och statsminister Fredrik Reinfeldt försummar sällan något tillfälle att tala om hur Alliansregeringens politik har gett ”vanligt folk” mer i plånboken. Men svenska väljare är inte så lättledda som dessa diskussioner kan ge sken av. Istället är det ideologiska och mer grundläggande värderingar som leder de flesta av oss fram till val av parti när vi väl står bakom den gröna skärmen i vallokalen.

Några brittiska, kanadensiska och franska forskare har dock tagit sig för att försöka gå på djupet med våra preferenser avseende ekonomi och ideologiska böjelser. De menar att de flesta studier bara har tittat på värdet av inkomster och förmögenhet för att undersöka samband mellan ekonomi och politik hos den enskilda väljaren. Gruppen analyserar därför utöver dessa traditionella indikatorer också ägandet av tillgångar i termer av riskvillighet. Bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är också en väl beprövad indikator men är inte tillräcklig menar gruppen. De menar i korthet att frågan behöver kompliceras. Förmögenhet i termer av att äga sitt hus/lägenhet sannolikt är kontextberoende (alltså beror på möjligheter att bo på annat sätt) och svåra att värdera i effekttermer. På samma sätt är inkomster starkt knutet till utbildning och andra sociala indikatorer för att utgöra något starkt test på verklig ekonomisk röstning. Istället är det andelen riskinvesteringar (aktier m m) som kan vara avgörande för att verkligen belägga att ekonomisk röstning existerar.

De väljer därför att på data från Frankrike, Storbritannien och USA (olika typer av institutionell ram för politiken) undersöka huruvida förmögenheter i form av investeringar som är känsliga för ekonomisk risk kan förklara partival.  Deras slutsats är att ekonomisk röstning är mer mångfacetterad än vad tidigare modeller gett vi handen. Analysen visar som väntat att den allmänna ekonomiska bedömningen av regeringens politik har effekt, liksom vilken ideologisk position väljarna har avseende statens intervention i ekonomin. Men viktigast, menar forskarna, är att det visar sig att ägandet av högrisktillgångar (t ex aktier) har en egen effekt på partival i så motto att dessa personer hellre röstar höger än vänster. Förmögenhet visar sig vara en ”powerful predictor” avseende väljarbeteende, och de menar till yttermera visso att ägandet av högrisktillgångar förklarar både den ideologiska position på vänster-högerskalan och den faktiska rösten på högerkandidaten (personröstsystem).  Den som satsar sina pengar i riskfyllda investeringar har långsiktigt mer att tjäna på en ekonomisk politik som förknippas med högerregeringar än med vänsterregeringar. Och effekten på valet är oberoende av storleken på den egna förmögenheten. Det är alltså det faktum att man äger ”high risk assets” (högrisktillgångar) som i sig själv är avgörande, inte storleken på förmögenheten.

Forskargruppen ser här en intressant väg framåt för att ytterligare förfina modeller för den ekonomiska röstningens betydelse för partival/väljarbeteende. Personligen skulle jag gärna vilja använda Sverige som fall med tanke på att hela befolkningen äger aktier i form av pensionskapital… Operationaliseringen av högrisktillgångar skulle bli grannlaga – men ett intressant fall vore det.

Läs mer:

Foucault, Martial, Richard Nadeau och Michael Lewis-Beck (2013) ”Patrimonial voting: Refining measures” Electorial Studies vol 32 s 557-562.

Lewis-Beck, Michael, Richard Nadeau och Martial Foucault (2012) ”The compleat economic voter: New theory and British evidence” British Journal of Political Science Volym 43, no 2 April 2013, s 241-261.

(Artiklarna går att ladda ned och läsa på närmaste universitetsbibliotek, som normalt har tillgång till dessa tidskrifter.)

En bref: Kan Twitter förutsäga politiska val?

The idea here is that citizens commenting on social media should not be treated like voters, but rather as commentators, seeking to understand and predict emerging political dynamics. (Anstead och jensen 2013)

Sociala medier blir allt mer intressant som forskningsmaterial, men också som ”trendbarometer”. En del enkla försök har visat att Twitter kan förutsäga vinnare i schlagertävlingar eller avgöra vem som anses vinna en politisk debatt. Men ett problem med sociala medier är ju att det inte är någon representativt urval, alltså är de metoder som används för att undersöka och analysera urval eller data som samlas in på traditionell väg ganska meningslösa. De blir deskriptioner, men kräver en helt annan användning än t ex enkätsvar.

Nick Anstead, medieforskare och Michael Jensen, statsvetare, har i ett blogginlägg beskrivit sin studie där de lyft fram en väg att använda t ex Twitter som ett underlag för att bedöma valutgången i politiska val, men också förstås i andra motsvarande sammanhang. Poängen är att Twitter utgör en icke-representativ samling av t ex politiska nördar vars bedömningar och diskussion snabbt fångar upp och kanske också delvis styr tolkningsramarna för det politiska skeendet.

Tidigare studier har också pekat på att Twitter vidgar kretsen för det politiska samtalet, men inte att samtalet därmed blir en medborgerlig angelägenhet för alla.

En bref: Det räcker med ”Så gör man inte”.

”Om Gordon Gekko-typerna var 1990-talets kungar på Wall Street är paragrafryttarna 2010-talets kejsare. Om du tillhör de som älskar att läsa högt ur reglerna i Monopol har du en lysande framtid. Lönerna för de som sysslar med regelefterlevnad har skenat och bankerna kan knappt fylla alla tomma stolar. I Europa väntas kostnaden för implementeringen av Basel III motsvara 70 000 heltidstjänster. Äntligen en framgång för EU:s jobbpolitik.”

Så skriver Svenska Dagbladets ekonomijournalist Andreas Cervenka i dagens tidning. Cervenka beskriver hur regelsystems tillväxt motarbetar en god moral inom finanssektorn. Ju fler regler desto fler kryphål – och svårare att göra rätt för den som har detta som enda önskan. Småsparare gör lättare fel än de som har penningstinna affärsjurister till sin hjälp. Cervenka menar att i grund och botten handlar alltsammans om de tolv bokstäverna i meningen ”Så gör man inte”. Finansbranschen skulle nog må väl av lite mer moralism och lite mindre tro på kontrollsystem och utökade regelverk.

I dagens Ekonomieko fördes i samma anda en av de vassaste politiska debatter jag hört på länge – mellan Svenska bankföreningens VD Thomas Östros och Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg. Med all respekt för Östros men den här matchen förlorade han inte på poäng, han blev knockad ett antal gånger. Dahlberg påpekade att s k indexfonder är det absolut bästa och billigaste för de flesta småsparare (vi tar t o m ekonomipristagarnas ord på det) men bankerna talar istället om aktiv förvaltning med fyra gånger så höga avgifter. Varför? För att de tjänar pengarna på detta förstås. Banker är  vinstmaximerande företag som vi i vårt ekonomiska system gjort oss helt beroende av – utan någon som helst begränsning – för att våra ekonomiska transaktioner skall fungera i ett modernt samhälle. Programmet kan avlyssnas här.

Sluta tjafsa och tillsätt haverikommission om skolan

Nya undersökningar av vuxnas läskunnighet, matematiska färdigheter och problemlösningsförmåga placerar länder som USA, Spanien, Italien och Frankrike i botten medan Sverige står starkt. Sveriges svaghet är framför allt oförmågan att ge utlandsfödda samma nivå på dessa grundläggande färdigheter som inrikesfödda. Skillnaderna mellan generationer i Sverige är små och föräldrars utbildning är i hela den vuxna befolkningen inte generellt avgörande för den egna förmåga att läsa och räkna. Men, den unga generationen tappar dock i de flesta grenar, den senaste PISA-undersökningen visade vikande kunskaper i matematik, läsning och naturvetenskap men också ökande skillnader mellan eleverna.

I fransk press talades om den egna befolkningen som ”nollor” och i International Herald Tribune  påtalades hur ojämlik kunskaperna var i USA, vid sidan av den låga prestationen som helhet. Det var bara amerikaner över 55 år som presterade bättre än övriga länders motsvarande åldersgrupper. Amerikaner som alltså gått i skolan under 1960- och 1970-talen. En period av skolbussningar, hippierörelse, medborgarrätt och alternativa pedagogiker. Rätt mycket flum skulle nog Jan Björklund tycka. Men också en tid av starkt samhällsengagemang, starka politiska ambitioner och ökande välstånd.

I Sverige var generationsskillnaderna små, men om vi skal tro PISA-studierna lär det inte förbli så. Barn födda från mitten av 1990-talet och framåt tycks bli såväl mer ojämlika som sämre rustade för det kunskapssamhälle som ställer allt högre krav på intellektuella färdigheter. Ännu för dem som började skolan under tidigt 1990-talet var prestationerna goda, men sedan hände något. Jag har ingen statistik att bevisa saken med men jag skulle tro att andelen elever i s k friskolor relativt kommunala ökade kraftigt i slutet av 1990-talet. Mycket tyder på att valfriheten har medverkat till den negativa trenden både avseende likvärdighet och generella resultat.

Jag är så trött på att höra termen ”flumskola” som så ofta används av utbildningsminister Björklund och andra. När han någon enda gång preciserar vad denna flumskola är så säger han ”sossarnas skola”. Den sista läroplan som antogs av socialdemokratisk regering var Lgr 69* och den gällde fram till 1980 då den ersattes av Lgr 80, under borgerlig regering. Därefter har varje läroplan och varje styrdokument av den typen kommit från en borgerlig regering. Friskolereformen beslutades också av en borgerlig regering 1992.

Jag gick i skolan under ”sossarnas skola” och så långt från flum har jag aldrig varit vare sig förr eller senare. Jag hade betyg varje termin från första klass, jag t o m i skolan på lördagarna de första åren. Jag hade universitetsutbildade lärare som var experter på sina ämnen (en och annan hade nog behövt en kurs i pedagogik) och flera av dem älskade både ämnet och att undervisa. Min skolgång gav en ytterst god grund för det som sedan blev mitt liv. Någonstans tror jag att det är just socialdemokratins skola Björklund vill återskapa, han gick väl själv i den liksom jag. Den måtte i alla fall ha gett ganska bra kunskaper eftersom våra generationer ligger på högre nivåer än andra västländer.

Däremot har jag varit med om en skola där mina barn har gått, där man snackar sig till högre betyg, där föräldrar ringer till lärare och hotar dem, där inlämningstider inte hålls vilket ger orättvisa i tid för arbetet, där lektioner ställs in på kort varsel utan förklaring, där lärare inte har några ämneskunskaper, där elever kan kopiera andras och egna arbeten och lämna in som nya och där svårigheter i t ex matematik sopas under mattan med att ”det växer bort”. Det kallar jag flumskola. Men det var inte ”sossarnas skola”.

Kan vi inte sluta göra skolan till en krigsskådeplats? Ingen av dagens politiska aktörer kan svära sig fri från den utveckling vi ser nu, och ingen kan vara nöjd med situationen. Ett stort antal reformer av lärarutbildning och skolformer har genomförts. En del har säkert varit behövliga men röran av olika system är nu helt ogenomtränglig för den oinvigde. Professionens värde har degraderats till en fråga om ”legitimation” och rätt pappersmeriter. Tillsätt en gemensam haveriutredning, befolkad av forskare, lärare, experter och utredare, med uppdrag att över partigränserna komma med en åtgärdsplan och låt reformmaskinen vila.

* Det finns de som hävdar att det var just Lgr 69 som bröt med den tidigare utvecklingen och att Lgr 69 alltså var första steget mot flum. Ett steg som då alltså fullbordades av borgerliga regeringar, vilket väl visar att tidsandan är en viktigare förklaring än partipolitik.

** OECDs undersökning kan läsas här.

En nygammal fransk center kan förändra det politiska landskapet

I skuggan av den franske presidenten Francois Hollandes inte alltför framgångsrika första år som president formerar den franska politiska mitten-högern om sig.

Den förre presidenten Nicholas Sarkozy har gått segrande ur en rättstvist (även om han fler kvar) och det spekuleras friskt om huruvida Sarkozy vill ställa upp igen i presidentvalet 2017. Hans ledarskap för den stora högerkoalitionen UMP är moraliskt, han är oerhört mycket mer populär än de två ledare som formell tagit över rodret (Fillon och Copé). Men där UMP snarare rör sig åt höger för att möta hoten från Marine le Pens Front National händer det också saker i mitten.

Francois Bayrou, ledare för det tidigare så lovande Mouvement Démocrate, är nu en kung utan såväl häst som trupper. Men han har lite politiskt star quality och är en samlande ledare i en framtida val. Jean Louis Borloo som förra året bildade UDI som en center-höger av samma typ som det gamla UDF under Giscard d’Estaing, har en stor parlamentsgrupp av centerpolitiker med sig och känner sig inte hemma i ett UMP som blir allt mer högerorienterat. Detta trots att Borloo suttit som minister på flera poster i Sarkozys regering.  Genom att närma sig Bayrou kan Borloo också göra anspråk på att ha hela den franska centern under ett paraply. En partiformation som krävs för att utmana den mer konservativa högern UMP liksom det nationalkonservativa Front National.

Men det är ett resonemangsäktenskap som t ex le Monde skriver. De båda herrarna har en historia av konflikter och partisplittringar bakom sig. Och Bayrous stöd till Hollande i senaste valet togs inte väl upp av övriga centrister. Inte har Bayrou heller fått något för det från Hollande. En ny center i Frankrike kan förändra den partikonkurrens som just nu mest handlar om att förhålla sig till Front National och där UMP slokar i frånvaron av den starka ledare som den partikonstellationen krävt sedan till bildande.

Jag har tidigare skrivit om centern i Frankrike t ex här.

Den svala svenska tilliten – nödvändig men hotad?

Jag är själv ganska skeptisk till den forskning som sätter samhällelig tillit i fokus som objekt för mätningar av olika slag. Särskilt kritisk förhåller jag mig till den forskning som använder social tillit som förklaring, gärna i jämförande studier,  till samhällsutvecklingen. Tillit är relationell, kontextuell och tolkningsbar. Tillit är också i många avseenden en frukt av individegenskaper, uppfostran och världsåskådning. Och, frågan om tillit kan också ses i ett rationellt perspektiv – hur rimligt är det att lita på varandra? Allt beror på.

Min uppfattning är att individers kollektivt uttryckta tillit liksom den personliga tilliten är alltför sammanflätad med det samhälle vi lever i för att vara en källa till förklaring av samhällsutvecklingen. Tilliten är en förutsättning för många andra positiva ting i våra samhällen, men därmed inte sagt att den är en förklaring till dessa ting.

Med alla dessa skrupler redovisade har jag med stor behållning läst Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar (SNS, 2013). I boken redovisar författarna Lars Trädgård, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollbaek och Lars Svedberg resultaten av ett forskningsprogram men diskuterar också den avgörande frågan, vad betyder det för vårt samhälle om tilliten försvagas.

Författarna hävdar att den omvittnat starka svenska tilliten har sin grund i en lång nationsbyggarprocess, med början någonstans i historiens gryning med det lokala tinget. Under 1800-talet skapades sedan förutsättningar för demokratin genom folkrörelsernas framväxt, reformer i statsapparaten och framför allt den obligatoriska folkskolan. Det speciella med det svenska projektet är dess kombination av individuell autonomi och kollektiv jämlikhet. Författarna framhåller särskilt lokalsamhällestilliten. Och den tilliten är inte självklart lika hög och oförstörd som den generella tilliten. Författarna menar att det är när ojämlikheten blir tydlig just i lokalsamhället som tilliten till samhället urholkas. Att vända trenden av ökande ojämlikhet är alltså avgörande för att upprätthålla den starka svenska tilliten.

Författarna lyfter fram behovet av nationell integration. Och de skriver

Historiskt har två av de viktigaste institutionerna för att socialisera unga människor in i det social kontraktet och den nationella gemenskapen varit universell folkskola och manlig värnplikt. Båda dessa institutioner har vi idag nedmonterat (värnplikten) eller pluraliserat (folkskolan). (sid 189)

Författarna betonar den aningslöshet som följde på dessa politiska beslut och menar att beslutsfattarna hade glömt dessa institutionerna historiska roll för både demokrati och integration. Särskilt berör detta de unga män som idag, precis som i början av 1900-talet, skapar sådan social oro och bekymrar såväl medier som myndigheter.

Jag är så trött på ordet ”utmaning” och tyvärr beskrivs framtiden i den här boken väldigt ofta som en ”utmaning”. För mig signalerar det ”vi ser problemen men inte lösningarna”. Det är väl hedervärt nog att identifiera problemet – varför det skulle vara en utmaning (tävling, hot om duell?) begriper jag inte. Budskapet är klart – den starka svenska tilliten till samhället i stort grundas i en alldeles egen kombination av autonomi och jämlikhet, rotad i vår nationella historia. När medborgarna upplever brister i denna kombination i sina egna närområden riskerar det tillitsfulla sociala kontraktet mellan stat och medborgare att krackelera. En sådan utveckling hotar inte bara tilliten som sådan utan underminerar de politiska möjligheterna att framöver motverka ojämlikhet och upprätthålla solidaritet. Där är boken kärna menar jag.

(Tyvärr innehåller boken partier med väldigt dåligt språk, men man kan överse med det.)

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.

Inför ett intensivt politiskt år: Riksmötet öppnar med regeringsförklaring och budget

Kungen öppnade igår riksmötet genom att låta tidens pil fara fyrtio år bakåt och sedan lika långt framåt. ”kom ihåg, nästa gång ni möter en grupp småbarn i sina neongula västar” sa han lite skämtsamt, ”att det är bland dem som era efterträdare finns”. Jag tyckte mycket om just den där bilden av barnen från förskolan, på utflykt någonstans i landet, att där går landets framtida ledare och beslutsfattare. Vi vet ju alla att det är så, men hur ofta är det så vi tänker i vår politiska debatt? Handen på hjärtat.

Skallet mot kungen är numera normal mediediskurs. Jag instämmer inte i det. Vi har en kung som är statschef eftersom vårt land är en monarki. Personligen har jag inga problem alls med det. Själva vitsen med monarkin är just att det spelar mindre roll vilken person som har uppdraget, det är själva uppdraget som står i centrum. Det är otidsenligt genom att helt strunta i individen. I vår individualistiska tid tror jag att kungen är provocerande just därför att han inte agerar individualistisk utan bär sitt ämbete närmast som ett ok.

I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring lyste inte direkt entusiasmen upp orden. Istället var det en uppräkning av vad som gjorts och skall göras och som faktiskt var ovanligt trist jämfört med hurdana regeringsförklaringar brukar vara. (Och jag har läst en hel del…) Men, en sak lyste fram. Reinfeldt var betonade tillit, förtroende och sammanhållning på ett ovanligt starkt sätt som för att understryka allvaret i den svenska politiken. Att den budget som presenterades idag inte riktigt följde upp den hotbilden kanske förvånar lite grand.

Utan att göra några anspråk på en analys av budgeten ter det sig från mitt håll som en passiv budget där kedjan från åtgärd till effekt bygger på teoretiska föreställningar och ibland ganska långsökta mekanismer. Vissa åtgärder skall också tjäna många syften, och det brukar inte vara något bra sätt att arbeta, vare sig vetenskapligt eller politiskt. Jobbskatteavdraget tänks t ex stimulera konsumtion, öka drivkraften till arbete och skapa lägre behov av transfereringar. Få ting i världen – utom salt och vatten – är så användbara.

Utifrån min horisont är inte den arbetslöshet, som är minst lika hög idag som 2006, vi har i Sverige nåbar för de ekonomiska incitament som Borg använder. Dessa incitament fungerar teoretiskt, men den svenska arbetslösheten idag är framförallt strukturell. Den svenska arbetsmarknaden regleras på annat sätt än i många anglosaxiska länder. Lönesänkningar, låglönesektorer och dubbelarbete är helt enkelt inte så lätt att åstadkomma i Sverige.

Samtidigt med avdraget lanseras satsningar på lärlings- och praktiksystem. I teorin tror jag på detta. Men svensk arbetsmarknad har förändrats till en projektmarknad och är idag extremt kvalificerad (även inom industrin). Industrijobb är inte så attraktivt idag men även den som är välutbildad har svårt att få fast jobb inom den sektorn. Själv känner jag till en rörläggare som bara får korta projektjobb i Sverige och istället får jobba i Norge. Han är ung, välutbildad, har yrkeserfarenhet och inga funktionshinder – men jobb får han inte. Hur skall då en person med svårigheter i skolan, utan yrkeserfarenhet och kanske dyslexi få jobb oavsett lärlingsplatser?

Ingenting diskuteras idag heller kring arbetsmarknadens extrema krav på individer. Effektivitetshöjningar i offentlig sektor förväntas varje år, något som är orimligt med tanke på att denna sektor sysslar med omsorg, utbildning och vård. Vi kan inte vårda cancerpatienter fortare, lära barnen läsa fortare eller duscha den gamla fortare hur länge som helst. Istället minskas antalet personer som arbetar inom denna sektor. Istället ersätts människor av teknik, system och överförande till självrapportering. Det går bitvis, men frågan är när vi når en smärtgräns eftersom behoven hela tiden växer. Människor som arbetar riskerar att själva gå sönder, kluvna mellan kraven på effektivitet och den egna bilden av ett gott omhändertagande. Att då som Reinfeldt tala om att jobba längre är lite okänsligt, särskilt när han som i regeringsförklaringen säger att man skall vara beredda att byta bana mitt i livet. Jag läser det som att han menar att vi skall kliva av i 50-årsåldern och ta mindre krävande jobb. Hur skulle det gå till? Vem vill anställa en 50-årig kvinnlig undersköterska som inte orkar jobba i vården? Är hon verkligen attraktiv på arbetsmarknaden?

Jag är inte ensam om att tycka att regeringens politik påminner om personen som hade endast en hammare i verktygslådan och därför använde den till allting. Hammare är ett bra verktyg, men till slut blir det litet enahanda att banka på allting.

Vi fick också en ny minister. Den bästa analysen hörde jag av Irene Wennemo i Studio Ett, hon menade att Anders Borgs skugga vilat så tungt över arbetsmarknadsdepartementet att Hillevi Engström i praktiken haft mycket litet manöverutrymme. Nu tillsatte statsministern en nationalekonom som arbetsmarknadsminister, tillika en med lic-examen i detta ämne som finansministern är så förtjust i men såvitt jag vet inte har någon examen alls i. Kanske blir det lite mer jämbördig diskussion mellan dessa.

 

Norska valet 2013: Ett svenskt perspektiv

Det norska valet till Stortinget gav majoritet till en möjlig borgerlig koalition. Hur regeringen faktiskt blir sammansatt återstår ännu att se. Valets obestridda vinnare är Erna Solberg vars parti Höyre (H) gjorde sitt bästa val sedan 1985. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gjorde istället sitt näst sämsta val under efterkrigstiden. En annan segrare, men korad redan före valdagen, är Fremskrittspartiet (Frp) under Siv Jensen som oavsett valresultat har utlovats en möjlig medverkan i regeringsarbetet. Frp sjönk ned från den högre nivå som man etablerat under 2000-talet och är tillbaka på den andel man hade 2001. Men om vi lämnar den norska regeringsbildningen och analysen av partiagerande, väljarbeteende och den politiska agendan till senare, finns det några intressanta ting att fundera på från svensk horisont? Ja, det tycker jag. För det första Höyres framgång, för den andra andelen framgångsrika kvinnliga partiledare och för det tredje konsekvenserna av Fremskrittspartiets eventuella regeringsmedverkan.

Erna Solberg och Höyre har till viss del ”gjort en Reinfeldt”, alltså genom en positionsförflyttning på den ideologiska kartan öppnat sig för nya väljargrupper. Höyre och de svenska moderaterna har följts åt – i faser – då de till stora del haft liknande politiska utmaningar men Höyre har oftast uppfattats som generellt mindre radikala i sina krav på lägre skatter och omstrukturering av välfärden. Höyre har också sedan flera decennier haft att ta hänsyn till ett betydligt mer radikalt alternativ avseende synen på stat och skatter (FrP) än vad de svenska moderaterna haft. Emellertid har Höyre under Erna Solberg mer och mer kommit att profilera partiet på att värna välfärden, men att genom privatisering, individualisering och kvalitetsfokus pekat på andra lösningar än växande offentliga åtaganden. Alltså, de två skandinaviska högerpartierna är idag i en fas då de påtagligt närmat sig varandra. Genom att öppna för regeringsmedverkan för FrP har också Höyre visat väljarna på ett nytt borgerlig alternativ, mer kraftfullt men också mer radikalt på välfärdsområdet än vad som funnits tidigare. På samma sätt som Alliansen år 2004 förändrade spelplanen för väljarna genom att de ingick en pakt om regeringssamarbete, närmast försvurna åt varandra, har också det norska Höyre skapat nya alternativ för väljarna. Om det också förändrar partisystemet i Norge återstår att se.

För det andra noterar jag att valets vinnare är en kvinna och partiledare som nu blir inte den första utan den andra statsministern i Norge som är kvinna. I Sverige väntar vi på den första. Om jag räknat rätt leds efter valet fem av de åtta stortingspartierna av kvinnor. (Och Danmark har en statsminister som är kvinna och Finland har haft en kvinna som president.) Hur det är i Sverige vet vi fuller väl. Jag bara noterar. Och funderar.

Det tredje att fundera kring är hur FrP:s eventuella regeringsmedverkan kommer att påverka partisystemet i Norge och i förlängningen de skandinaviska partisystemen. Visserligen har FrP varit ett slags stödparti till den tidigare Bondevikregeringen, men man kunde aldrig räkna med inflytande. I Danmark levde dock Danskt Folkeparti högt just på att vara stödparti, något som också påverkade partisystemet.

Invandringsfrågorna är sedan 1993 års val centrala för FrP men detta är frågor som Venstre och KrF också håller högt – dock med motsatta ståndpunkter. Blir det möjligt att förena dessa krafter med tanke på att den stora skillnaden mellan FrP och de övriga borgerliga partierna är migrationsfrågorna? Kan FrP legitimera regeringsdeltagande om man får överge sina positioner om minskat asylmottagande och försvårad familjeåterförening? Det är ibland rationellt att inte delta i regeringen för att istället utöva press utifrån, som just stödparti. Men för varje part är regeringsmakt normalt det yttersta målet, jag tror därför att det är mycket sannolikt att FrP gör de kompromisser som krävs för att komma med i en regering. Risken är dock att det blir demobiliserande för partiets väljare som inte tycker att deras uppfattningar får tillräckligt genomslag. Effekterna av FrP:s medverkan eller icke-medverkan kommer i vilket fall att synas i det norska partisystemet senast till nästa val.